.

Jag har sett det och jag har varit medveten om det men det slog mig inte förrän idag att min så otroligt hemliga hemlighet är alla mina vänners börda. Det är inte bara jag som går runt och oroar mig för min kropp, tänker på vad jag äter och hur jag ser ut. Vi bär på det allihopa. Det spelar ingen roll att vi alltid tävlar om vem som kan ge den andra mest beröm, det spelar ingen roll att vi allihopa har ett dussin killar som ligger och väntar på oss eller att vi väldigt ofta får höra att vi ser bra ut. Allihopa har sina komplex eller ätstörningar. Det är rätt hemsk. Det är jävligt hemsk.

Jag har bara snygga vänner. Det kan jag helt ärligt säga. Ingen av de jag umgås med skulle någonsin beskrivas som fula eller inte tilltalande. Vi ser alla jävligt bra ut. Jag antar att det är en slump, för det är inte som att jag väljer vilka vänner jag ska ha efter utseende. Kanske är det just det som triggar oss till att må som vi mår. Jag vet inte hur alla andra tänker och ser på saken... men jag jämför mig med alla hela tiden. När man då har så snygga vänner, så charmiga vänner med jävligt starka personligheter då är det svårt att se sig själv som något unikt. Det är lätt att börja se ner på sig själv för hon är ju faktiskt snyggare än mig eller så.

Det känns som att alla ungdomar numera har det här problemt. Att vi inte är nöjda med våran kropp. Kanske är det normalt och något som försvinner med tiden... Men det är ju ändå nu vi har störst chans att utnyttja våra kroppar. Nu när vi inte har särskillt stora ansvar. Vi borde använda tiden till att utnyttja våra kroppar. Flirta, förföra, äta, njuta. Istället lägger vi ner mer tid på att stå framför spegeln och fundera på vad man skulle förändra. Jag har haft det samtalet med många av mina vänner, näst intill alla. "Vad skulle du förändra om du kunde? Välj fem saker du vill ändra på din kropp. Vad är du minst nöjd med på din kropp?". Jag har ställt de frågorna, fått dem ställda till mig, när jag var alldeles för ung. Jag och Linn brukade alltid sitta och drömma oss bort med just de frågorna när vi satt i bastun efter att ha badat på Forsgrenska som vi försökte göra varje fredag. Vi var väl knappt 15 då.

Jag önskar att jag kunde få alla mina vänner att se det jag ser. Att det skulle känna den stoltheten jag känner. För jag ser inga fel på de vänner jag har närmast mig. Varken ytliga eller personliga. Det är flawless, perfekta. Och även jag är unik. För ingen är ju som jag.