.

Ett tecken på att det är dags att mogna lite: Det är onsdag och jag vill dra ut och vara fjortis. Dricka billigt och ha höga klackar och kort kjol. Men Linda är trött efter jobbet, Mia ska jobba imorgon och Mickis ska vara hemma med pojkvännen och bygga ihop nyinköpte möbler om jag förstått det rätt. Mina vänner går och blir vuxna och här sitter jag helt uppklädd och ensam. Utan jobb och singel.

Jag älskar mitt liv, jag älskar mitt liv, jag älskar mitt liv.

Satt på tunnelbanan påväg hem från skolan och läste min bok i lugnan ro (förutom ungjäveln som skrek) och framför mig sätter det sig en mamma och en dotter. Dottern är kanske 13 år? Och de bråkar. Eller dottern är så där irriterad på sin mamma som man lätt kunde bli när man var 13 år. Eller som Linda fortfarande blir på sin mamma emellanåt. Och då när jag vittnade detta så insåg jag hur fruktansvärt mycket jag saknar min mamma. Vi umgås så sällan att vi aldrig får ha de där ytliga konflikterna. Jag får aldrig snäsa åt henne eller vara så där kall och irriterad. Förutom när hon tjatar om praktik och jobbsökande i och för sig. Egentligen ska jag väl inte vara ledsen för att jag inte får bråka med min mamma. Det känns ju lite korkat. Men jag saknar liksom de där vardagliga grejerna. Vi går aldrig varandra på nerverna eller bråkar över disken.

Jag saknar dig, mamma, helt enkelt. Och jag tycker det är förjävligt att vi ses så sällan. Längtar så det gör ont i kroppen till höstlovet då jag får komma och bo hos dig i Visby.

You'll always be there every time I fall
You are to me the greatest love of all
You take my weakness and you make me strong
And I will always love you 'til forever comes

And when you need me
I'll be there for you always
I'll be there your whole life through
I'll be there this I promise you, Mama

Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp;
Guns aren't lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.

- Dorothy Parker.

Det känns som att allting är bra nu egentligen. Jag har alltid mer tankar än normalt som svävar omkring i mitt huvud. Jag känner väl att jag borde säga dem högt för att bli av med dem men orden skrämmer mig och jag vet inte om jag vill höra dem. Jag vet inte heller vilka svar eller reaktioner jag kommer få så därav känner jag att det är bättre att bara hålla käften.

Som alltid vet jag ju inte riktigt var jag står eller hur jag mår. Kanske har jag vant mig vid att känna så här eller så är det helt enkelt bättre. Det känns som att jag börjar tänka klarare och mindre krångligt. Jag tar bort det som inte får mig att må bra och ökar det som får mig att må bra. Kanske är det Linda som har fått mig i balans igen eller så har jag bara nått botten och insett att det finns ingenting där nere. Att det är bättre att må bra. Det är bättre att röra på sig, göra något. Även om det är meningslöst så åtminstone göra något. För att ligga hemma med inget förutom ens tankar är vägen till helvetet. Det äter upp en. Dödar en.

Kanske kan det inte bli bättre förrän man har legat på botten ett tag. Kanske har man inte styrkan att ta tag i saker och ting förrän man har blivit så utmattad att man är på gränsen att ge upp. Kanske är det bara Linda. Som om och om igen får mig att inse att det finns så mycket att leva för. Så mycket att vara nyfiken på och så mycket att prova. Bara leva.

Så länge jag gör någonting, vad som helst, så mår jag bra. Kanske för att det stänger ute alla negativa tankar och känslor eller för att det får mig att känna. Alldeles för länge har jag varit förlamad och förvirrad. Drivit runt i någon form av töcken utan mål eller mening.

Sen började jag leva för att leva. Sedan leva för att må bra och nu, tillsist, leva för att hitta det som gör mig lycklig. Hitta en plats där jag kan känna att jag trivs med det jag gör och den jag är. Jag försöker se alla hinder som prövningar inför det riktiga. Nu hoppas jag bara att den här känslan, det här jaget, håller i sig så jag faktiskt kan åstadkomma någonting mer än förvirrade texter.

Nu tänker jag sätta på Wall-e och försöka somna till den. Det känns som att febern kryper tillbaka och jag önskar jag hade ett långt sugrör som satt fast i vattenkranen för jag är törstig konstant.

Jag insåg precis att jag inte önskar du var här. Befriande. Jag känner mig fri. Ingenting rör mig ryggen längre.

Självklart vill jag ju att personen jag tar hand om ska ta hand om mig också. Man ska ge och ta. När jag pratade med min käre bror om inlägget under så skrattade han. Jag fick mig själv att låta som någon hemmafru som frivilligt låter sig själv bli utnyttja och det var ju inte poängen i inlägget. Mys är det jag vill åt. När man tar hand om varandra och älskar varandra.
Hmm... börjar mer och mer låta som att det faktiskt är kär jag vill vara. Kanske trasslar jag bara in mig i mina egna tankar igen. Ska köra på Mias taktik istället: Laugh now, cry later.