.

Satt på tunnelbanan påväg hem från skolan och läste min bok i lugnan ro (förutom ungjäveln som skrek) och framför mig sätter det sig en mamma och en dotter. Dottern är kanske 13 år? Och de bråkar. Eller dottern är så där irriterad på sin mamma som man lätt kunde bli när man var 13 år. Eller som Linda fortfarande blir på sin mamma emellanåt. Och då när jag vittnade detta så insåg jag hur fruktansvärt mycket jag saknar min mamma. Vi umgås så sällan att vi aldrig får ha de där ytliga konflikterna. Jag får aldrig snäsa åt henne eller vara så där kall och irriterad. Förutom när hon tjatar om praktik och jobbsökande i och för sig. Egentligen ska jag väl inte vara ledsen för att jag inte får bråka med min mamma. Det känns ju lite korkat. Men jag saknar liksom de där vardagliga grejerna. Vi går aldrig varandra på nerverna eller bråkar över disken.

Jag saknar dig, mamma, helt enkelt. Och jag tycker det är förjävligt att vi ses så sällan. Längtar så det gör ont i kroppen till höstlovet då jag får komma och bo hos dig i Visby.

You'll always be there every time I fall
You are to me the greatest love of all
You take my weakness and you make me strong
And I will always love you 'til forever comes

And when you need me
I'll be there for you always
I'll be there your whole life through
I'll be there this I promise you, Mama