yeah you bleed just to know you're alive
there's this pain in my chest, where my heart used to be
Shit. Tur att jag är ensam hemma ikväll för ikväll har jag slagits med många demoner. Håller på och kör en storstädning av mitt innersta. Sparkar på mig själv när jag äntligen faller. Inatt ska jag hata mig själv och möta mig själv. För imorgon ska jag må bra och aldrig se tillbaka. Inget mer trams. Inga fler ångestattacker. Inga fler fiender i mörkret. Jag ska inte ångra det som redan är gjort. Jag ska inte vända andra kinden till. Jag ska inte tillåta andra att trampa på mig. Att använda mig som någon sort slagpåse. Jag ska inte låta andra utnyttja mig. Jag ska inte göra saker jag inte vill göra. Jag ska inte be om ursäkt för någonting som får mig att må bra. Jag ska inte låta mig själv krypa in i mitt skal när livet blir för hårt. Jag tänker inte sätta på någon mask och dölja vad jag egentligen känner. Jag tänker inte vara för snäll. Är det skit ni vill ha, är det skit ni ska få.
Hm... Sjukt hur hårt vissa saker sätter sig. Mina två närmsta vänner sa att jag är för snäll. Att jag bara säger det de vill höra. En av dem pekar ofta ut hur jag inte kan försvara mig själv. Hur jag aldrig kommer med en blåtira eller tjaffsar med någon. Sen när blev det fel att vara snäll? Sen när blev det fel att se det bästa i dem man älskar? Dessa kommentarer har spottats ut med sällskapet av alkohol och jag vet inte hur seriösa de var i sina påstående. Men det väckte någonting i mig. För jag kände mig värdelös och sårad. Men det värsta var att jag bara svalde det. Och här sitter jag nu. Plågas fortfarande av det och jag blir så jävla förbannad på mig själv att jag alltid ska tortera mig själv. Istället för att bara skrika och slåss. Visa att det gör ont. Så går jag hem och sätter mig framför spegeln och bryter ner mig själv. Och nu har jag fått nog. För jag vill tycka om mig själv.
Jag tror jag ger för mycket av mig själv till mina vänner. Jag tror jag måste sluta avguda dem. För deras ord väger mer än mitt. Kanske anar ni inte hur det är ni som håller mig samman. Hur det är ni som hindrar mig från att helt försvinna. Och jag tror inte det är hälsosamt. Jag kan inte fortsätta låta er skriva mitt öde. För när ni lämnar mig eller säger något som att jag är för snäll så släpps den där kraften ni har över mig. Och jag börjar falla itu igen. Jag kan inte låta er styra det här. Jag kan inte lägga min själ i era händer. För när ni inte håller i mig längre har jag ingen aning om hur jag ska hantera det tomrum ni lämnar. Jag har ingen aning om hur jag ska lappa ihop mig själv.
Så inatt klipper jag av era trådar och pusslar ihop mig själv på egen hand. Jag antar att vi märker hur det går imorgon. Jag behöver verkligen det här. Har inte gråtit så här mycket sedan Jonas dumpade mig. Och jag mår redan bättre faktiskt. Mina salta tårar har en helande effekt på mitt hjärta.
mitt alter ego och jag
Jag är inte särskilt kreativ idag. Orden sviker mig så istället använder jag mig av en gammal text som jag hittade på min dator från 19 april.
Jag minns när jag var tretton år. Jag hade börjat i en ny skola och fått nya vänner. Jag hade blivit tilldelad min roll i klassen. Jag var en i mängden. Jag stack aldrig ut. Kanske i början. Men jag intog snabbt rollen som den blyga och tysta. Det var då jag började känna att jag hamnat fel. Jag trivdes inte. Kände att jag var menad för något större, något mer. Mitt liv var inte tillräckligt händelserikt för min mentala hälsa. Så jag agerade i drömmarna istället. Där levde jag ut mina vildaste fantasier. Där bröt jag mig fri från mina osynliga kedjor och gjorde precis allting jag kände för. Enda sedan dess har jag stundvis känt mig fången i min egen kropp. På senare tid känner jag oftare och oftare att min kropp är för liten för mig. Skinnet stramar åt och jag måste ut. Luften känns inte tillräcklig och lägenheten krymper. Jag känner nästan hur själen skaver inuti. Men jag kan inte springa tillräckligt fort för att fly från mig själv. Ingen musik kan spelas högt nog för att tysta mina tankar. Alkoholen dränker inte mina känslor utan får dem att flyta högre upp.
Nu mera känns det som att jag spelar när jag är mig själv. För jag är inte mig själv i vanliga fall. Jag är den alla förväntar sig att jag ska vara. Jag är den som jag rollsatte mig själv som när jag var tretton år. Därför blir allting ett spel, en teater, och därför kan jag bara vända mig till mina drömmar för att söka något slags skydd. För att få gömma mig från strålkastarna som bara bländar istället för att lysa upp. Därför kan jag aldrig vara lycklig för även när allting går bra så vet jag inte om det är bra för mig eller för min karaktär. Jag vet inte om jag gör det jag gillar eller om jag gör det som alla tror att jag gillar. Jag vet inte om jag är vän med mina vänner för att jag behöver dem eller för att de behöver mig. Mina behov har liksom aldrig kommit först. Så länge jag kan minnas har jag alltid försökt tillfredställa alla andra istället för mig själv. Det är inte ofta jag gråter ut hos en kompis eller ringer när det händer något. Det är inte ofta jag söker skydd hos en vän när mina väggar rör sig inåt. Jag stannar hemma och väntar på att dem ska krossa mig. Oftast så slår inte ens tanken mig att jag ska höra av mig till någon. För så länga jag kan minnas har jag alltid hanterat problem på egen hand. Istället för att prata med någon så stänger jag in tankarna i mig själv. Därför blir det instängt tillslut. För jag vädrar aldrig. Allting bara lägger sig på hög inuti för jag kan inte ta itu med dem när jag inte yttrar dem högt. Ingenting blir logiskt när problemen simmar runt i ett hav av andra problem.
När det blir för mycket så lättar jag på trycket. Då gråter jag tills jag känner mig tom. Men att bara gråta löser ingenting. Nästa gång jag faller blir det desto hårdare. När jag sedan slutat gråta känner jag mig inte bara tom utan även som att någonting saknas inuti.
d.
Without you, the hand gropes
the ear hears
the pulse beats
Without you, the eyes gaze
the legs walk
the lungs breathe
The mind churns
the heart yearns
the tears dry without you
Life goes on
but I'm gone
'cause I die, without you
från den mörkaste vrå (I believe that I am in hell, therefore I am there)
Jag skriver helst inte om Jon här. Vet inte ens om han läser min blogg fortfarande. Men det är som att jag konstant undviker honom. Hans namn får mitt hjärta fortfarande att stanna. Det är inte som att jag fortfarande går runt och önskar att vi vore tillsammans men det är konstigt hur det bara kan ta slut. Man delar allt och sedan ingenting. Han var min bästa vän och nu vill jag periodvis inte ens höra hans namn. Jag kan fortfarande bli så jävla förbannad. Så jävla ledsen. För allt. Hur det tog slut och hur jag behandlade honom på slutet. Hur otroligt fittiga vi båda var mot varandra. Men när jag och Mattias pratade var det som att jag öppna den där lådan jag har gömt längst in i själen. Började tänka på alla bra saker vi var med om. På hur jag var kär. Mindes hur jag aldrig tyckte jag var nära nog. Jag vill vara under hans hud. Ville krama till revbenen bröts. Ville kyssa tills känseln i läpparna försvann.
Det är fint. Det är jävligt fint. Att man kan älska någon annan. Att man kan vara kär. Det är som att jag har glömt bort det. Har varit så inställd på att bara gå vidare. Att träffa någon ny. Mest bara för att gnida det i hans ansikte. Inte för att älska och vara kär. Det har nästan gått ett och ett halvt år och jag ser det fortfarande som en tävling. Jag har helt tappat mig själv. Och även det har jag lyckats förtränga. Jag har bara accepterat hur jag beter mig nu. Jag har egentligen inte gjort någonting. Men det är mitt sätt att tänka. De där tankarna och känslorna som jag inte delar med mig här i bloggen. Jag har varit så fruktansvärt förvirrad. Det är som att min kropp bara är en del av mig och själva jag sitter inuti magen i en bubbla och bankar hårt för att komma ut. Och ibland. När jag kör på som mest, så känner jag hur det dunkar i magen på mig. Känner hur jag försöker ta mig ut.
Jag tror inte det handlar om Jon alls egentligen. Jag tror jag bara har lättare att greppa det om jag tänker så. För jag har ingen aning varför jag mår som jag gör ibland. När allting går rätt men jag känner mig fortfarande fel. När jag sitter med alla jag älskar och ändå känner mig så fruktansvärt ensam.
Ibland tror jag att jag mår så här för att jag helt enkelt är lycklig. Jag kan egentligen inte komma på någonting som är fel i mitt liv just nu. Jag är inte van vid det. Så ibland tror jag att det känns fel för att det är rätt. Jag mår aldrig bra. Så då är det klart att man blir misstänksam. Ibland tror jag också det är för att allting rör sig så mycket snabbare än vad jag gör. Ibland rör till och med jag mig snabbare än vad mitt psyke gör. Då blir det också fel. Ibland vill jag bara trycka på paus och gå igenom allt, men världen fortsätter ändå.
Sen är jag medveten om att jag alltid kommer ha motgångar. Det kommer perioder då jag bara mår så här. Utan anledning. Det är som att det är mitt sätt att ladda batterierna. Jag mår dåligt ett tag och sedan kör jag vidare.
Och det är under de perioderna som jag saknar hans famn. Saknar hans hand på axeln. För jag älskade honom så mycket att hans närvaro lugnade mig. Han var så länge den enda som förstod mig, den enda jag ville vända mig till. Och det sitter fortfarande kvar när jag mår dåligt. Och jag tror att det kommer sitta kvar till jag hittar någon annan som jag älskar så mycket. Måste bara lära mig att hantera det istället för att avfärda det som pesten. Det är inte hela världen att sakna honom. Att sakna att vara tillsammans med någon.
what about no broken heart?
Fy fan vad jag vill ut och leva. Jag är trött på samma gator och samma problem. Samma tankar och samma människor. Nej stryk det. Jag älskar mina människor. Skulle bara vara trevligt att lära känna någon ny once in a while. Kanske är jag bara lite besviken. Får för mig att hela världen ska ändras när jag gör det. Men bara för att jag har brunt hår betyder inte att världen blir vackrare för det.
Tror bara att jag är trött på mig själv egentligen. Vad ovanligt, va? Jag är trött på att jag alltid ska vilja ha dem som jag inte kan få. De som är upptagna eller opassande. Känner bara att jag är trött på att alltid göra det rätta. Att alltid ta ett steg tillbaka istället för att göra en scen. Jag är inte rädd för att göra bort mig... jag gör det bara inte.
Jag vill bara för en gång skull få det jag vill ha. Bara få någonting som jag behöver. En bekräftelse på att även de bästa kan tråna efter mig. Jag gör allting för att bara få en liten bit. Dödar min själ för att kanske få se dem. Jag bara älskar när jag för länge sedan borde gått där ifrån. Jag lär mig aldrig att släppa taget. Jag ger mig inte förrän jag har dem på rygg. Det är inte förrän då jag kan vända mig om och gå. An endless battle. Trött är ordet. Känner för att tatuera in "LEV BARA!" på armen så jag ständigt blir påmind om det. Jag grubblar för mycket. Borde bara slappna av. Se vart dagen leder mig. Istället för att drömma. Skapa världar som aldrig kommer existera.
Tror jag bara behöver en kyss. En riktigt kyss. Vill bara fokusera på någon annans läppar och tunga istället för att lyssna på mig själv.
lets do this
i can't take my mind off of you
dreams
for love
Det är trist hur fruktansvärt lite jag kommer ihåg. Speciellt känslorna. Jag har inget minne av att jag någonsin varit kär. När jag tänker tillbaka på vårt förhållande så är det som att det är en film jag har sett för ett tag sen eller nåt sånt. Jag kommer liksom ihåg det, vet att det har hänt, men jag kan inte känna hur det kändes då. Det känns overkligt. Som att det aldrig var jag och Jon, utan bara två personer... vilka som helst.
Jag saknar det lite ändå. Eller snarare längtar jag tills jag hittar någon ny som jag kan få allt det där med. Minus kyssen med Denise kanske, den biten kan vi hoppa över. För på något sätt så gillar jag även att tänka tillbaka på de få bråk vi har haft också. För det är konstigt hur mycket man kan älska någon egentligen. Jag menar, jag är inte den som blir arg. Men Jon har jag försökt slå ner, spottat på och kallat många otrevliga saker. Han är den enda som jag faktiskt verkligen bråkat med. Jag älskade honom så mycket att jag ville slå in hans ansikte. Jag älskade honom så mycket att när han sårade mig gjorde det så ont att jag var tvungen att visa det, inte bara vända kinden till som jag annars brukar göra. Det är rätt fint ändå. På ett fruktansvärt jobbigt sätt.
nej
Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.
no life
give. me. more.
i kind of miss them, you know
don't take my number
Nu drar jag iväg lite väl mycket kanske. Visst att jag har svårt för att hitta någon jag faktiskt tycker om men jag har ju jävligt kul på vägen och jag är knappast ensam.
Den där Linda
Ibland när vi varit med varandra under en längre tid kan du verkligen gå mig på nerverna. Ibland känner jag ett starkt behov av att kväva dig med en kudde men det räcker med att du ler för att jag ska bli löjlig glad igen. Du kan väcka mig mitt inatten med ett samtal då du är full och inte vill sova själv, du kan sedan komma över till mig och ligga och asgarva åt ordet hash även fast jag är så trött att jag knappt kan röra på mig, jag kan bli väckt av att ditt larm på mobilen går i gång klockan tre på morgonen och du glömmer stänga av snoozen - utan att bli irriterad på dig. Det är som att du har en aura runt dig, som är fylld med värme, kärlek... Det är omöjligt, orden räcker inte till... Jag känner som att du aldrig gör någonting av ondo. Du har inga baktankar med din kärlek. Det du ger mig är Du. Du döljer inte eller förskönar. Du ger mig det du har att ge och du tar emot det jag har att ge dig. Du kräver ingenting. När du vänder dig till mig om något så vet jag att det är för att du litar på mig, för att du har förtroende för mig. Du skulle aldrig använda mina svagheter emot mig. Du tränger dig inte på eller försöker få mig att göra någonting jag inte vill. Ibland måste jag övertyga dig om att jag faktiskt vill att du kommer över mitt i natten eller något liknande. Du säger att du inte vill att jag ska göra något som jag inte vill. För du vet att jag viker mig lätt. Jag har svårt att stå på mig. Men det du inte vet är att det inte gäller dig. Jag säger alltid det jag känner till dig. För jag kan inte tänka mig något annat. Du är inte en börda eller någon jag är rädd för att var ärlig med. Jag vet att du kan hantera det. Jag vet att du accepterar och hanterar att vi inte alltid tycker lika eller vill samma saker. Rätt komiskt då vi oftast vill göra samma saker.
Jag vet inte hur det gick till. Plötsligt stod du där. Plötsligt var vi vänner. Sen blev du mer än det. Åtminstone från min sida. Du gör mig hel. Jag känner mig trygg med dig. Så nu står du där. Med mitt hjärta i dina händer. Och jag vet att du kommer ta hand om det. Klyschigt men sant - Du är för bra för att vara sann. Du gör mig till en bättre människa. Du fyller mig med självkänsla och kraft. Du får mig att inse att jag har något att ge, något att bidra med. Du får mig att vilja sikta högre och kräva mer. Vad mer kan jag säga? Hur ska jag någonsin kunna förklara det här så någon förstår? Du är inte bara en människa. Det kan du omöjligen vara. Du måste vara sänd hit. För min skull, om jag får vara så egoistisk. För vi var inte ens särskilt bra vänner förrän poff pang TJOFF så var du här och la den biten som jag så länge saknat. Du öppnar mina ögon. Du sorterar alla mina stökiga tankar. Du kommer med ljus där jag bara ser mörker. Kommer jag till en låst dörr öppnar du sju nya fönster. Och det mest komiska med det hela är att du bara behöver sitta bredvid mig för allt det här. Eller inte ens det. Du kan skicka ett meningslöst sms. Du behöver inte ens öppna munnen för att jag ska känna mig bättre. Du har någonting, Linda. Någonting som jag inte kan sätta fingret på. Du måste vara från en annan planet.
sad but true
Jag vet precis vad vi skulle göra om du var här tillsammans med mig. Vi hade hållt varandra i hand, kysst varandra så fort vi fått chansen. På nätterna hade vi skedat här i 80 sängen och värmt varandra. Idag på badet hade vi tramsat och flamsat åt att jag är så rädd för vatten. Du hade hållt om mig när jag blev rädd och du hade visat mig dig kärleksfulla leende och just där hade jag sagt: Åh, vad jag älskar dig! Du hade sagt att du älskade mig sen hade jag kysst dig och puttat ner dig för klippan och du hade dragit ner mig i fallet.
Kanske skulle vi ha småtjaffsat lite grann men sedan glömma bort det lika fort som det startade. Kanske skulle vi just nu gå runt på en liten kärleksfull promenad, hand i hand.
Jag hade visat dig allt! Babblat på om alla minnen och hur annorlunda det är från när jag var liten. Du hade lyssnat och varit lite småblyg. Så där som du blir när du inte är i dina kvarter. Lite artigare och vuxnare och jag hade varit barnslig och full av liv. Jag hade älskat dig mer än någonsin och jag hade sagt det till dig och du hade kysst mig och sedan kramat mig länge och hårt. För du gjorde så när du var lycklig.
Flera sidor framåt skriver jag direkt till Jon. Skriver som att jag pratade med honom. Jävla sorgligt att läsa. Många gånger avslutar jag texterna med "Hjälp mig". Jag fastnade för en del här också. Jag orkar inte fungera just nu. De ogråtna tårarna gör mig så tung att det är plågsamt att le. Vart är jag?
you know that i could use somebody
you say sit down we need to talk
Jag vet inte om jag känner någonting alls för tillfället. Det enda bevis på att jag faktiskt lever är mina svidande ögon och min svullna hals. Jag lämnar min kropp och drömmer om sockervadd och blåa rosor.
Give him your heart and he will give you his
Nu ska jag dricka min cola ur glasflaska och återhämta mig genom att se Anchorman.
