.

Jag har en text på min dator som jag skulle vilja visa för er. Som jag skulle vilja publicera här. Men på sätt och vis är den allt. Den är allt jag aldrig säger till er. Förutom när jag pratar med mig själv på fyllan. Jag vet inte vad som kommer hända om ni läser den. Jag vet inte hur ni kommer reagera. Och jag vågar inte låta någon läsa den innan heller. För ett år sedan hade jag redan publicerat den. Det finns alldeles för privata texter på den här bloggen när man bläddrar igenom. Ingenting drastiskt har hänt efter de texterna heller, egentligen.

Mest är jag väl bara rädd för vad ni kommer tycka. Är rädd för att ingen kommer kommentera, så jag kommer sitta här som en idiot. Som att jag sträcker fram det enda som betyder någonting i mig och ni bara stirrar på det. Jag är rädd att ni inte kommer förstå mig. För det är därför jag aldrig pratar med er. Jag är rädd att ni kommer lyssna men inte höra.

Jag tänker på det Linda en gång sa till mig när jag berättade en grej. Nu blev det hemighetsfullt men jag har ingen lust att skriva det här eftersom hon avfärdade mig på en gång. Har du fortfarande inte släppt det, sa hon. Och det är ju det som är problemet. Det är därför jag inte vill berätta för er. För jag släpper inte. Det är det ni inte förstår. Allt ni säger, allt ni gör, som sårar. Ligger kvar där, föralltid. Det är därför jag skäms när jag gråter. För hade ni hört det jag tänker. Sett det som äter upp mig så hade ni suckat. Tyckt att jag var patetisk. Är jag rädd för.

Det är någonting som säger åt mig att jag inte är värdig nog. Att jag inte är viktig nog. Och den rösten är starkare och tydligare än vad ni är. Därför skäms jag. För att jag borde må bättre. När jag är omringad av er. Jag borde veta att om jag berättar så kommer ni höra. Även om ni inte förstår så kommer ni lyssna. Jag borde veta det.

Kanske räcker den här texten. Kanske behöver jag inte publicera den som ligger och bränner på mitt skrivbord. Kanske blev den här ärligare än den jag från början hade tänkt att visa er.

Så jag har kollat på en sån där romantisk komedi. Den perfekta tjejen får den perfekta killen och alla är lyckliga i alla sina dagar. Det gör mig ledsen. Så jag funderar på att rulla över på andra sidan och gråta en skvätt. Men nej! Icke! I will not cry! Så istället går jag fram till garderoben och tar ut mina finaste finaste och sätter på mig dem. Så istället för att ligga och tycka synd om mig själv ligger jag istället och beundrar mina otroligt sexiga fötter. Vem behöver killar? Kärlek? Någon som håller om en under nätterna? Jag har ju mina skor. Right?

Kan konstater att jag nu är officially alone. Linda har Marcus, Mickis har Alex, Denise har Andreas, Emmeli har Joel, Mia har Magnus, mamma har Lasse, Sanna har Tim, pappa har några stycken. Får ta och skaffa nya vänner och ny familj. Eventuellt flytta in hos bror min så kan vi vara ensamma tillsammans istället. Måste verkligen försöka komma ihåg att jag faktiskt trivs som det är nu. Jag trivs med att vara singel. Men det är svårt att uppskatta det när alla andra är så kära och glada. Och tillsammans.

Jag har ju konstaterat att jag älskar mitt liv men alltid när natten kryper sig fram och det är dags att dra sig tillbaka så saknar jag allting jag inte har. Det är så mycket som egentligen inte känns rätt och jag måste verkligen rycka tag i mig själv och försöka göra någonting åt det här. De flesta av mina vänner bara rinner ur handen på mig. Det känns som jag inte känner någon längre och på sistone har jag inte försökt komma ikapp heller. Jag är trött på min förvirring och min brist på drivkraft. Like a roller coaster, ey?

Så Mattias dissade mig för att sola. Han som inte ens gillar värme. Jaja, nu sitter jag här och dricker äppeljuice för att fylla min ensamhet. Lyssnar på Creed och är fett snygg. Men vad spelar det för roll när ingen ser?

Har inga pengar på mobilen och hemtelefonen har fått för sig att sluta fungera och inga vänner är inne på msn eller facebook. Jag känner mig ensam och jag vill ut och dansa ikväll.

Jag vill ha haselnötsbrunt hår och isblå ögon i en svart fodralklänning med klackar som kan döda.

Hm... Känner mig svimfärdig. Borde äta något förutom godis. Men jag är inte hungrig, inte törstig för den delen heller. Bara trött. Utmattad. Jag vill doppa huvudet i en hink med isvatten. Känns som huden kokar ibland. Antar att det är veckans alkohol som försöka ta sig ut ur min kropp. Antar att min lever gör vad den kan för att överleva.

Jag har inte ens märkt att solen skiner idag. Jag har legat i soffan inrullad i mitt täcke och haft tvn på utan att kolla. Jag vet inte vad som hände igår men plötsligt kände jag mig så ensam. Som att ingen verkligen känner mig. Som att jag enda sedan juli har spelat någon slags charad. Jag imiterar andra för att bli av med de kvävande känslorna. Det är bara mina kinder som verkligen får känna mig. Det är bara dem som vet alla mina hemligheter. När tårarna rinner ner utan kraft eller mening och jag bara önskar att någon kunde slå mig. Så jag känner någonting.

And I'm a bad boy 'cause I don't even miss her
I'm a bad boy for breakin' her heart

Jo min blogg har ju varit rätt värdelös på sistone men jag har liksom ingenting att skriva om egentligen. Eller så har jag för mycket att skriva om egentligen. Försöker lära mig att ta tag i problemet istället för att bara gråta ut här på bloggen hela tiden. Plus att jag för det mesta är för arg för att kunna skriva. Eller för upptagen. Eller för trött.

Men mormor fick ett tre sidor långt brev i alla fall. Det ni!

---

Känner fortfarande för att fucka ur totalt och skita i allt. Men inte ens det kan jag lyckas med. Känner mig lika värdelös som bloggen emellanåt.

FAN! Jag hatar att känna mig svartsjuk och utbytt.... FAN! Ingen berättar nåt för mig, ingen behöver mig. GAH, fan sluta nu!

Jag känner för att slå sönder något eller möjligen slå in mitt pannben. Till råga på allt så har jag målat för många lager med nagellack så det torkar aldrig. Jag hatar min hjärna och mina tankar och att jag är så jävla osäker. Varför ska det vara så svårt att bara inte bry sig, att bara "fuck it" och köra. Jag är hungrig också. Och trött. Nu smetade jag ut nagellacket - fan! Jag saknar män. Stora starka män med charm och tålamod. Saknar killar som orkar vänta på mig och jag saknar vänner som jag tappade greppet om. Mest av allt saknar jag killar. Jag saknar deras tyngd och deras doft. Hm... Det här får vi ta och styra upp.

Mm, jag känner verkligen för att radera hela bloggen. Den är ledsam. Not a part of me anymore. Känner att det är dags att sluta med det här. Skriva deprimerande saker och tro att det löser allt, att det blir bättre. Det är bara ord, meningslösa ord som inte betyder någonting. Det är agerande som visar vem man verkligen är. Vem man har blivit.

---

11 februari 13.33: Oookej dåå, jag fortsätter väl vara ledsen och skriva om det här. Efter mammas och Carros kommentar kan jag ju knappast sluta nu. Tack hörni!

Laddade ner sountracket till Twilight idag och nu bestämde jag mig för att lägga mig på golvet och lyssna genom det. Huvudpersonen Edward eller Robert Pattison som han så stiligt heter på riktigt har skrivit och sjungit en låt där. Jag dog lite ska jag berätta för er. Pappa knackade på och jag bara hyschade honom och pekade på stereon. Alltså den där mannen har inga fel!

ÅÅÅÅHHH... Jag fattar ingenting..! Jag vet inte ens vart jag ska leta! Är det komvux jag ska till om jag hoppar av skolan? Jag är meningslös, förstår ingenting, kommer inte ihåg någonting! Det är frustrerande!!! Jag vet inte vart jag ska ta vägen... Jag vill bara ligga här i min säng och inte göra någonting. Då kan jag inte göra fel eller välja fel. Då kan jag inte göra er besvikna för det finns inget ansvar, ingenting.

Jag vill inte gå dit. För när Mickis inte är där så har jag ingen. Jag har inga vänner. Jag får sitta själv i klassrummet, får sitta och äta själv. Jag skäms och känner mig dum. Utpekad. Jag hör inte hemma någonstans. Aldrig fungerar det. Jag tror att mina val ska göra det lättare, lösa allt, men det blir bara värre! Jag kommer aldrig komma härifrån! Jag kommer stanna kvar i skolan medan alla försvinner ut i världen. Medan alla som faktiskt lyckades kämpa sig genom gymnasiet har en utbildning, vänner och ett liv, kommer jag ständigt gå i det där kala korridorerna. Ensam. Jag kommer bli gammal och olycklig med ett liv fullt av ingenting bakom mig.

Om jag ens blir gammal.