.

Kakorna är uppätna, colan är slut sedan länge, boken är läst, femte säsongen av sex and the city är avklarad men jag är fortfarande rastlös och inte alls redo för att gå och lägga mig. Satt i fönstret ett tag och skarpnäck sover. Jag borde göra detsamma men ensamheten är påtaglig inatt. Nallen jag fick av Jon stirrar på mig från fönstret med sitt självbelåtna leende och påminner mig att jag sover ensam med två täcken och fyra kuddar.

Fan vad det tar på krafterna att påminna sig själv att man trivs med ensamheten. Jag älskar att allting är upp till mig och att det jag gör bara påverkar mig. Nej, jag orkar inte. Jag orkar inte försöka övertala mig själv att det är så här det ska vara. Jag behöver bara någonting. Något så litet som en hand på min höft eller någon att luta sig mot när man står i matkön. Jag vill också bli nervös och förbannad när han inte svarar på ett sms eller ringer som han har sagt. Jag vill också berätta för mina vänner att han sa att han var kär i mig. Jag vill också sakna honom när han är bortrest eller på festival. Jag vill också kolla på film med honom och hans mamma.

Nej, inatt trivs jag inte med att vara ensam men om någon timme när solen går upp är jag på rätt spår igen. No harm done.