.

Mitt pendlande humör börjar gå mig på nerverna. I förrgår stod jag ute på balkongen och konstaterade att jag mådde bra, jävligt bra, Jag inhalerade den friska morgonluften och log. Igår kväll la jag mig i min säng och kände mig tom igen. Så där tom som man känner sig när det känns som att man inte gör någonting vettigt, ingenting man vill göra. När det känns som att hela ens liv kommer bli perfekt och fullt av glädje om man bara tar en annan väg. Bara det att det är ett stort jävla stup som skiljer mig från vägen.

Idag är jag trött. Jag är glad att jag har Mia här som uppmuntrar mig med sin klantighet (om det ens är ett ord?) för annars hade jag nog inte varit alls särskilt glad idag. Det är konstigt hur känslor fungerar egentligen. Hur man kan glömma vad man känner för en kväll och sedan få dubbeldos morgonen efter. Hur man verkligen känner smärtan men inte kan lokalisera den, men det gör så ont.

Nej, idag ska jag må bra. Jag är trött på den här skiten.