.

Så jag sitter här med datorn i knät och hör hur tårarna slår mot tangentbordet. Är det värt det? Orkar jag fortsätta gråta varje kväll för att jag saknar att ha någon, Dig, liggandes bredvid och klaga på att jag alltid vill att du ska massera mina fötter? Känner jag att jag har kraften kvar att göra det här? Nej. Är jag inte trött på somna av utmattning och vakna tröttare än innan? Svar ja. Så varför gör jag det? Varför låter jag mig själv komma in på de här tankarna? Varför kan jag inte vara med mig själv i fem minuter utan att falla ihop i en patetisk liten hög? Jag tycker inte om att känna mig svag och jag tycker inte om att du fortfarande har kontroll över mig, och mitt humör, trots att vi inte är Vi längre.

Jag är trött, så jävla trött, på att vara trött på det här. Jag mår så jävla bra om dagarna, känner mig så jävla bra när vi kan ses varje dag utan att jag saknar dig, sen går solen ner och så min styrka. Hur ska jag klara mig i vinter när solen nästan aldrig skiner?