.

Detta inlägg är inte riktat någon och har ingen större betydelse för någon annan än just mig - ägaren av den finfina blogg.

jag kände att det var ett tag sen jag skrev nu - ett riktigt inlägg alltså. Så för att åtminstone hålla er uppdaterade tänkte jag ta en liten kort sammanfattning om vad jag har gjort på lovet och vad som kommer hända.

Jag har nu tillbringat två dagar med Denise och hennes, åh så älskvärda, familj. Det har varit så skönt att bara vara här och inte göra någonting. Vi var inne i stan idag för Denise skulle få ett par jeans nu när hennes mamma fått lön och då fick jag en jättefin blå termos av Ami! Och så fick jag en påse karameller när vi var inne i värsta spejsade godisaffären! LOVELY!

Innan det har jag varit med Emmeli och Jonas och chillat och pratat strunt och allt vad man gör med sina vänner/pojkvänner.

För att fördjupa mig lite mer, som jag brukar göra här på bloggen, tänkte jag skriva om lite emotions... Jag skrev här om dagen hur jag och Denise hade stött på Pontus och Ville och jag drog mig snabbt där ifrån för jag vet att Jonas inte uppskattar att jag umgås eller ens pratar med Ville och så skrev jag att jag blev kallad tråkig men skulle snarare kalla det trogen och någon smartass ska självklart kommentera det med att skriva "jag skulle snarare kalla det en självklarhet" och förstör för mig.

Både jag och Jonas har gjort många fel i vårt förhållande men vi har, som ni märker, klättrat över dem och besegrat dem. Men när det handlar om mina snesteg för jag ta jävligt mycket skit för det. När Jonas strulade med min bästa vän var det inte många som gjorde något åt det, Mickis gav dem till och med en kondom. Men när jag till och med skriver om hur jag DISSADE VILLE SÅ FORT SOM MÖJLIGT så är det inte tillräckligt, för tydligen räcker det inte med att jag ska vara trogen - nej det måste vara en självklarhet. Jag tycker att vara trogen, efter allt som har hänt, är en självklarhet.

Att Jonas strulade med Jenka, som jag trodde var min vän, typ två dagar efter att vi hade gjort slut (då det var han som hade sagt regeln "inte hålla på med någon annan om vi är på samma fest") det var ingen stor grej. Han var ju bara ledsen för att jag gick så lättklädd. Men när jag sedan hånglar med någon som inte har någonting med Jonas att göra, på en fest där jag inte ens visste att Jonas skulle komma till då blir jag hatad och ingen förstår hur jag kan göra så mot honom.

Det känns bara som att jag får stå ut med en jävla mycket skit som både jag och Jonas gör och att de grejerna som jag har gjort är åh så mycket värre.

Jag tar åt mig väldigt mycket av vad folk säger för, oftast, när jag säger något elakt till någon så menar jag det verkligen. Då har jag oftast suttit länge och tänkt ut vad det är jag ska säga och jag säger det för jag vill att personen i fråga ska inse att den har gjort fel eller att jag på något sätt har tagit illa upp. Så när folk anklagar mig för något eller säger något negativt om mig så tar jag självklart åt mig och försöker göra saker och ting bättre efteråt. Därför gör jag antagligen allt det här mycket större än vad det är, men jag vill att ni ska förstå hur jag fungerar - för det verkar inte som att någon gör det.

Lika mycket som jag vet att jag tar åt mig, lika mycket vet jag att jag inte borde. Speciellt inte med det sättet vi behandlar varandra inom kompiskretsen. Vi säger elaka saker till de vi tycker om, till de som vi tror vet att vi inte menar det vi säger. Simpla saker som om jag tappar ett glas i marken säger de kanske "men Zabbe du vet ju att du inte ska hålla i sköra saker du som är så klumpig" de sägs ju med kärlek och inte alls för att såra. Och även fast jag vet att det i grund och botten bara är ett påhitt, bara en fjärt i rymden, så lyckas jag på nåt vänster snappa upp det och ta åt mig. Så ligger det sen där och trycker ner mig, ekar i mitt huvud och får mig att känna mig lite sämre.

Jag är starkar idag än vad jag var innan jag började Nackademin. Jag har lärt mig att skilja på skämt och lögner och när det är någon som menar väl och när det är någon som är ute efter att vinna något på det själv. Jag hör när folk skämtar om saker de egentligen menar och jag inser när de snäsiga kommentarerna menar allvar. Så jag vet också när jag borde ta åt mig och när jag inte borde ta åt mig. Så allt det här ligger på mina axlar och jag ber inte er att anpassa er till mina problem. Jag vet inte vad det är jag försöker få fram med det här inlägget över huvudtaget. Det är bara jäkligt förvirrande tror jag... men vissa saker måste jag skriva ut här. Få på svart och vitt för att rensa i huvudet och reda ut ett och annat.

Det är som att när jag skriver om saker som tynger mig inser jag undertiden jag skriver hur jag borde resonera egentligen eller hur självklart allt är. Hur fel jag har tänkt tidigare eller hur jag har lagt ner så mycket tid och tanker på helt fel saker.

Just det här inlägget har inte riktigt fått mig att inse någonting, det här skrevs bara för att lätta trycket i mina lungor eller kanske flytta klumpen i magen en bit. Det är ju trots allt för de här inläggen som jag från början skaffade bloggen. För det tar sådan tid att skriva allt det här för hand...