even though we're underneath the same blue sky
Jaaaaaadu... Märks det att jag är ensam hemma och lyssnar på Anastacia - Heavy on my heart?
Och det är ju inte som att det bara är Alice jag tänker på... Det är så många vänner jag har tappat kontakten med som jag hela tiden tänker på och stalkar på alla sätt jag kan... Tänker ni någonsin på mig? Får ni också en sån där varm känsla i kroppen när ni tänker på hur kul vi brukade ha det? Va? VA? JAG SA VAAAA?!?! SVARA MIG DÅÅ!!! Haha, jaadu Zabina... Du kanske ska gå och lägga dig nu? Jag menar... Du pratar med dig själv. Och skriver ner det du säger högt...
Jag och Alice för många många år sedan
Det drabbar mig fortfarande. Människor jag mött och delat en massa saker med har försvunnit på vägen. Men jag tänker på dem. Fantiserar om dem. Saknar dem, men har slutat ringa för de ringer aldrig tillbaka. Och så får man nya vänner och åren går, och plötsligt står en medelålders kvinna och hälsar på mig i tunnelbanan och det är Eva. Jag känner igen henne på ögonen. Vi har inte träffats på 25 år. Det är overkligt, både att träffas och att ha blivit så gamla. Det är vackert. Vi tycker fortfarande om varandra men hinner inte prata. Det är ett sånt möte. Sen skickar vi mejl till varandra och försöker beskriva vad som har utspelat sig under ett kvarts sekel. Vackert!
Prata högt är aldrig fel. Av och till nödvändigt för existensen. Att skriva ner det pratade tyder på sinne för ordning och reda.
Själv fick jag kontakt med en man jag inte pratat med på snart 30 år. Han gav mig feedback på bloggen och tyckte det vore skoj att träffas. Märkligt. Men fantastiskt!
Prata. Skriv. Sortera. Det är bra!
/Kekke
Fina.
:)