för att vända på steken och se det mer positivt
Bente sa så fint idag, om det här med bygg och min förvirring (dock inte ordagrant): Nu har du ju i alla fall listat ut vad det är du inte vill hålla på med. Och det är inte helt fel det heller.
Det fick hela grejen att kännas mycket lättare. Kanske måste jag inte hitta det som är min väg utan att prova mig fram och hitta de som inte är det. För tillslut kommer svaret vara uppenbart.
Nu kom pappa hem. Han var för full för att komma in på Stampen. Ingen ensamtid för mig inte...
slut.
Det är skönt att vara ensam nu efter nästan hela släkten var här. Det är så mycket stress och saker att hålla reda under kalaset så man blir lite ganka jättetrött efteråt.
skynda hynda
Idag var jag på stan med Mia alldeles för länge så nu ligger jag efter i städschemat. Snart börjar det bli försent att dammsuga också så jag får sätta fart! Jag har i alla fall hunnit baka två chokladtårtor att dammsugit mitt rum. Resten går fort faktiskt.
Mia lämnade sitt smink här eftersom hon kommer hit tidigt imorrn bitti ändå så om jag hinner ska jag nog roa mig lite med det också. Jaja, nu skyndar jag mig så jag kan leva lite också!
Uppdate
failure, jag vet...
Jag känner mig rätt dålig just nu och är verkligen inte stolt över mig själv eftersom jag just har bevisat att jag är misslyckad och ger upp alldeles för lätt. Men jag gick inte till praktiken imorse - jag tycker inte om att vara en akvarie-fisk.Det är egentligen många anledningar till varför jag inte gick till praktiken, mer än att jag inte trivs. Jag sov bara en och en halv timme inatt eftersom jag fick psykbryt igår och grät hysteriskt och sedan kunde jag inte somna eftersom jag tänkte på alla som jag gör besvikna genom att inte trivas på bygg.
Jonas gick i alla fall till praktiken imorse men kom hem igen halv nio och sa att vi ska försöka byta praktik. Han fick nämligen städa idag igen plus att hans verktyg som han lämnade kvar var borta. Eller aa, skolans verktyg. Så vi ska försöka hitta en annan praktikplats.
Jag är dock inte helt säker längre på att det här är min grej. Jag trivs jättebra på bygget och jag älskar att stå och kolla på när de bygger och hur allting går till. Problemet är bara att jag inte vill vara med och arbeta. Jag tror inte att det här är min grej trots allt.
Jag vet att jag gillar att bygga och snickra och göra saker. Men jag vill göra det i min egen takt och på mina egna vilkor. Det får mig att tänka på Denise som gick i min förra klass ett tag, Nikki som hon kallades. Hon var en gud på att rita och alla undrade varför hon inte gick en bild-linje istället där hon verkligen kan få briljera. Hennes enda och extremt goda argument var att man inte ska förena nöja med arbeta. Hon gillar att rita och vill att det ska fortsätta så, skulle hon arbeta, eller gå i skolan, där man måste rita hela dagarna skulle hon antagligen börja tröttna och inte längre vilja göra det på sin fritid.
Så känner jag ungefär med bygget. Det här är min hobby men ingenting jag ens ser mig själv arbeta med. Jag är inte en byggare. Det vet alla. Jag är ingen Byggbabbe. som Ami så fint kallar mig numera.
Min första arbetsintervju - tror jag...
Jag är så taggad!
För att roa sig på praktiken behöver man ibland ta till drastiska metoder
Det var nästa så tråkigt att jag började snusa. Men vi räddade dagen med att sola istället.Min praktikplats är verkligen jättetrevlig. Det är snälla människor och ett ganska litet bygge vilket göra det hela mycket intimare, som en stor familj. Självklart är jag och Jonas hundarna, eller inte ens det... Fiskarna kanske.
Så vad är det för nytt vi lär oss? Att man ska sopa med en skrapa kanske. Eller att spikar studsar väldigt bra. Däremot har jag väldigt trevligt med Jonas och jag är glad att vi praktiserar tillsammans för hade jag varit där ensam hade jag seriöst gömt mig någonstans på bygget och verkligen inte gått fram förrän polisen hittade mig.
Oh boy
Men det är kul, det är jättekul. Imorgon ska jag på arbetsintervju (tänka sig va, mamma?) så jag måste gå tidigare. Borde sagt till om det idag egentligen men jag hade verkligen glömt bort det. Det var tack vare Mia som påminde mig, annars hade jag missat den imorrn. Och på onsdag ska jag klippa mig - äntligen!
Nu måste jag gå och lägga mig innan jag somnar framför datorn eller blir pigg.
Sebbe kom över idag också, det var jättelänge sen jag träffade honom när det är lite lugnare omständigheter och jag hade nästan glömt bort hur dryg han kan vara. På ett bra sätt. Jag gillar verkligen Sebbe. Och han kommer på min släktmiddag på lördag också. Han är ju en del av familjen (:
Det är inte mardrömmarna som är det värsta, det är verkligheten jag vaknar till.
På lördag ska jag ha släktkalas och pappa kom på den fina idén att jag även borde ta med mina vänner. Så självklart börjar jag sätta mig in i tanken på att ha både släkt och mina bästa vänner på plats. Och de vänner jag delade nyheten med var helt med på det. Fram till idag då Jonas pappa upplyste honom om att de skulle fira 100 års dag då (Jonas, hans pappa och två bröder blir 100år tillsammans, plus att lillebrodern fyller år på fredag) och självklart samma tid som jag ska ha mitt kalas. För Jonas kommer ju självklart familjen i första hand, det är ju så det ska vara. Där föll då min tanke, min dröm, och jag blir helt knäckt. Det tar ett tag för mig att smälta saker och ting när det inte blir som jag tänker mig.
Nu går jag på en bygglinje och jag hade en klar bild av hur det skulle vara innan jag började. Jag var väl medveten om att det var en mansdominerande linje och jag var helt beredd på det. Jag kan ju stå på mig och säga ifrån när det blir för mycket. Jag vet ju precis hur jag ska hantera de jobbiga situationer jag kommer hamna i. Inga problem, det där kommer gå gallant!
Men jag är ju inte så stark. Jag vill gärna tro att jag klarar allt och att jag kan stå på mig men sanningen är den att jag är för feg och för liten för det. Jag vill inte ta den platsen det krävs att ta för att säga ifrån. Jag tänker att jag skulle förstöra stämningen och göra folk illa till mods. Så istället skrattar jag åt deras förnedrande kommentarer, eller gör narr av mig själv genom att låta dem kalla den som gör fel för "tjejen".
Den enda som blir illa till mods av allt det här är ju jag. Det är ju bara jag som mår dåligt av att låta dem ha roligt på min bekostnad. Det värsta med det hela är att jag är så jävla medveten om det. Jag är inte så korkad att jag inte förstår att de dem gör är fel, att det jag gör är fel.
Självklart försöker jag bortförklara mig själv med att det faktiskt inte var så hårda ord de sa, att det inte var så jobbigt som jag tog det. Men egentligen spelar det ingen roll vad det är de säger för så länge jag tar illa upp eller känner mig träffad eller till och med förnedrad, ja det säger ju sig självt att det är fel då.
Så vad är det svåra? Varför kan jag inte bara säga lugnt och sansat att det där inte var sjyst sagt, att jag tog illa upp och tyckte det var onödigt? Eftersom jag inte säger något så kan det ju omöjligt bli bättre. Då kan jag omöjligt trivas bättre än vad jag gör nu. Att jag inte säger emot sänker bara min självkänsla och får bara mig att må dåligt.
Innan jag började på bygglinjen var jag jätteglad för bytet. Att få lämna teknikarna och datorerna bakom mig och istället göra det jag älskar: att bygga. Såga, spika, skruva, borra, slipa, tälja, putsa, limma, häfta... Jag älskar ju att pyssla, arbeta med händerna, se resultatet på en gång. Det här är ju verkligen en linje som verkligen passar för mig. Men på grund av min feghet och min konflikträdsla känner jag mig nu tvingad att gå upp varje morgon att gå till skolan. De har blivit någon slags straff, en pest, bara för att jag vantrivs så förfärligt.
Jag har en tendens till att ge upp alldeles för lätt. Jag sitter redan nu och funderar på att sluta gå till skolan, stänga av mobilen och kanske gräva mig en grop ute i skogen någonstans, istället för att bara ta itu med problemet.
Jag mår som bäst när det går bra - självklart. Jag mår ännu bättre när jag ser till att det går bra. När jag genom att säga något får det att bli bättre, eller göra något så det blir bättre. Om jag bara står på mig och säger ifrån nästa gång jag känner mig missbehandlad så kommer jag må bättre och på så sätt göra bättre ifrån mig.
Jag måste sluta låta mig själv känna mig underlägsen när det egentligen inte är så. Jag måste verkligen sluta låta alla dessa kommentarer tära på mig och istället vända dem till någon slags kämparglöd. Jag vet att jag är bra på det jag gör och jag vet att jag kan göra så jävla bra ifrån mig. Det enda som håller mig tillbaka är jag själv eftersom jag låter mig själv om och om bli styrd av vad andra tycker, vad andra säger.
Det jag önskar mig mest av allt i födelsedags present är att lära mig att säga ifrån. Lära mig att stå på mig och få en jävla bra självkänsla. Jag vill vara säker på vem jag är och vad jag gör och varför jag gör det. Jag behöver inte ha hela mitt liv planerat, jag måste bara veta varför jag gör det här just nu. Varför lever jag just nu? För vad lever jag? Vem är jag i den här stunden?
Jag vill bara kunna gå och lägga mig med gott samvete. Känna att jag har gjort det jag vill göra. Inte det andra förväntar sig av mig eller vad andra vill att jag ska göra...
Kanske bryr jag mig för mycket helt enkelt. Eller så tänker jag för mycket som vanligt. Jag vill bara leva för stunden istället. Inte tänka på hur det kommer bli imorgon utan istället hur det är idag. Jag önskar att jag kunde leva mer i nuet än vad jag gör.
Det är så lätt att säga att man ska ändra sig. Jaja, jag ska stå på mig mer nästa gång. Men jag har levt så här i arton år snart. Jag har alltid valt den lätta vägen. Jag har alltid tagit på mig skulden, även om det inte är mitt fel, bara för att jag inte orkar bråka om det. Jag har alltid låtit folk behandla mig på det sättet som behager dem inte på det sättet som får mig att må bra.
Fan vad jag inte orkar med mig själv just nu. Jag skriver ju om det självklara. Jag säger ju själv vad som behövs ändras - så vad fan är det svåra? Det är jag som får mig själv att känna mig urusel. Det är inte de kommentarer mina klasskamrater fäller som bryter ner mig utan det är jag själv som gör det genom att låta dem komma åt mig. Det är jag som tillåter deras kommentarer att lägga sig och tära på mig. Hade jag bara varit lite stoltare över den jag är hade deras ord inte betytt något för mig. Då hade det bara varit ord. Då hade det inte gjort ont i mig och det hade inte fått mig att arbeta sämre. De hade inte berört mig. Om jag bara var stoltare, säkrare och tydligare... Om.
Picknick
getingbo
Nu när vi stog ute på balkongen kom jag och tänka på det och berättade det för pappa. Så vi tog oss en titt bakom sopsorteringen. Och mycket riktigt... där hängde det ett litet getingbo (som självklart Jonas fick ta bort). Sicken tur att jag är så uppmärksam och smidig som berättar det innan det blir bebott. Tummen upp för mig!
söndag borde döpas om till filmdag
Idag klockan elva var jag och Jonas inne i stan och såg Indiana Jones, den nya filmen alltså, på bio. Den var jättebra men som tidningarna hade skrivit innan så var slutet lite väl amerikanskt. Och jävligt ologiskt och konstigt. Men annars var den verkligen jättebra. Precis min humor och sådär härligt klyschig och aa... jag rekomenderar att se den.
Sen när vi kom hem (efter att vi hittade ett getingbo på balkongen) kollade vi på "what happens in vegas" med Cameron Diaz och Ashton Kutcher. Det var en romantiskt komedi och verkligen amerikansk, men samtidigt underhållande. Så helt klart sevärd.
Nu är Mattias här och ska äta middag. Fläskfilé och bacon och ris. Sedan är det väl läggdags i stort sätt eftersom vi ska upp klockan fem imorgon.
dags att leva
Skriv något mer intressant
Vad kan vara intressantare än mitt liv och mina konstiga drömmar och mitt underliga sätt att se på saker och ting?
Skadeglädje är den enda sanna glädjen
11.25
Den andra gången klockan ringde väckte den mig ur något som tydligen var en mardröm för jag vaknade helt kallsvettig med ett hjärta som slog fortare än en kanins. Det var en dröm om stress och att jag var jagad. De är väl de värsta egentligen.
Då gick jag i alla fall upp. 09.20. Nu har jag ätit frukost och funderar på att gå och lägga mig igen. Jag är så jävla trött, men jag vet ju att det inte kommer bli lättare för att jag går och lägger mig. Jag kommer bara vara ännu tröttare.
Om några timmar kommer mamma med en möbel som jag ska få och efter det ska jag hem till Mattias och kolla på Greys och sedan ska jag vidare och träffa Jonas och Sebbe förhoppnigsvis. Hoppas.
Fredag med pappa
Vet ni?
blickar framåt
Nu sitter jag och käkar min choklad från bryssel och kollar på Stockhoms boogie. Efter filmen och efter vi har handlat lite ska jag åka in till stan och sola med Mia.Provet gick åt helvete men vad fan! Inte ska man hänga läpp för det! Nu fokuserar jag på praktiken istället och på mig själv. Ha det bra, höres!
Pappa är hemma!
Imorgon ska jag ha slutprov i byggteori, på min lediga dag, och sedan är det praktik i två veckor som gäller. Det känns väl någolunda lugnt egentligen förutom att ni känner mig och Lugn är inte mitt mellannamn. För jag ska vara på Telefonplan klockan 06.45 på måndag, vilket betyder att jag måste gå upp klockan fem för att hinna äta frukost. Och sedan på tisdag klockan 16.00 ska jag på arbetsintervjuen och det känns lite halvjobbigt att jag kanske måste gå tidigare från praktiken när jag precis kommit dit. Ger kanske inte det seriösaste intrycket. På onsdag har jag bokat en klipptid också, fast det är klockan 17 så jag borde inte behöva missa praktiken för det.
Pappa är hemma! Här kan ju inte sitta hela kvällen!
lite roligt sådär
Hade jag haft möjligheten så hade jag fotat Denise och laddat upp bilden. Galet söt!
Snart har jag varit ensam hemma i 17 dagar. Inte en enda dag har jag tillbringat helt till mig själv. Jag som såg pappas resa som en möjlighet för mig att komma ikapp i mitt eget liv. Inte behöva tänka på mer än mig själv. Suck, jag måste lära mig att prioritera bättre. Snart har det gått 17 dagar och jag är mer stressad än vad jag var innan. Det ska åtminstone bli skönt att pappa kommer hem så jag slipper tänka ekonomiskt hela tiden.
Jag gillar det, jag gillar det starkt
Det dofter hem och kärlek. Trygghet och omtanke. Jag gillar det, jag gillar det stark, som Denise skulle säga.
Jag hoppas men förväntar mig inte att få något av det som står på lista. Så ni behöver inte känna ångest, dåligsamvete eller press om ni inte köper något till mig. Att ni finns vid min sida och grattar mig räcker gott och väl. Jag älskar Er:Denise, Mia, Emmeli, Linda, Elin, Jonas, Sebastian, Mickis
Det är snart min födelsedag i alla fall
time for bed
Nu kollar vi på High Chaparall och förbereder oss för att sova. Jag är verkligen inte trött eftersom vi sov så länge. Hade det inte varit för att mamma ringde hade vi antagligen sovit ännu längre. Men imorgon börjar vi klockan åtta och då ska vi snickra hela dagen så att friggeboden (jävla skithus jag hoppas det börjar brinna) kanske äntligen blir klar!
Vad göra?
If you're a bird, I'm a bird
Önskelista (15 dagar kvar)
- Bubbelgumrosa nagellack och läppstift
- Victor & Rolf parfym
- Ralph Lauren Rocks parfym
- Massa Ben&Jerry's
- Olika tesorter och te-tillbehör (som koppar t.ex)
- Alla Resident evil filmer och marvel-filmer (typ xmen, spiderman och sånt)
- Baggyjeans (kanske mer riktat till familjen än vännerna)
- Vaxning för hela benen
- Brasilianskvaxning
- Roliga tillbehör till datorn (typ sånt där överdrag man kan ha på datorn, rosa såklart)
- Hörlurar till mobilen (som man trycker in i öronen annars tappar jag dem)
- Presentkort (Gina Tricot, H&M, Nilson group, Carlings)
- Få 2 klackskor omklackade
- En påse karameller
- Kropp- och ansiktsprodukter (lotion, peelingkrämer, återfuktande)
- Läppglans/läppstift i ljusa nyanser
- Guldringar med strass (låssas diamanter)
- Fina ljus (olika storlekar och färger)
- Presenter med eftertanke och kärlek
(plus intersport-tofflor och Body Butter med Coucount)
-
Ni får ursäkta mig - jag är inne på tjejveckan
Det har varit en fartfylld vecka. Lite för fartfylld för lilla mig. Det här med stress och fullplanerade dagar är inte min stil, det är inte så jag kör mitt race. Jag känner så tydligt när det blir för mycket. Min kropp står för det mesta men även mitt huvud, mitt sinne, reagerar. Jag blir så skör, så lättstött och svag. What ever.
Jag vill verkligen kunna sjunga. Så där bra. Typ som Whitney Houston sjöng en gång i tiden. Det är så lätt att förmedla hur man känner i sång. Man kan verkligen få fram smärtan eller glädjen i rösten och det är på något sätt lättare att sjunga om det än att skriva eller prata om det.
Jag hade tänkt skriva ett djupt inlägg om vad som händer runt omkring mig, om mina vänner och familj och om mig. Hur allting ligger till och hur jag mår av allt det här. Men det går inte. Jag kan inte publicera. Det är för privat. Hur gick det här till? Jag känner mig inte längre delaktig i allt som händer. Det är verklgen som att jag är outside looking in. Det är lustigt hur man kan tappa allt så fort... Hur man kan vara nöjd med det man har, men inte trivas. Hur man trivs med allt, men inte är nöjd. Kanske är jag bara bortskämd och vill spara kakan medan jag äter den eller så är allting bara fel. Som att jag nöjer mig med nästbäst för att jag helt enkelt inte orkar, eller vågar, sträva efter det bästa.
Jag har alltid gett upp. Jag har gått på gymnastik, prickskytt, jazzfunk, måleri, karate och jag har försökt mig på att använda ett gymkort och att bli modemedveten. Jag har försökt vara skatare, gothare, poppare, flickig, flirtig, plugghäst, tjockare, smalare, brat, emo, rödtott, fjortis, whitetrash, självsäker, målmedveten, självständig, vältränad, sportig... you name it! Det är väl så man ska göra. Prova på allt. Men jag har aldrig slutfört något. Jag har aldrig provat något tillräckligt länge för att se om det passar mig. Jag har bara släppt alla tankar jag har haft innan och hoppat till nästa.
Jag är lite trött på att inte veta vem jag är eller vart jag ska. På något sätt önskar jag att jag som liten blev satt i en roll jag var tvungen att spela hela livet. Så jag inte skulle behöva fundera ut vem jag är. Att det redan låg framför mig på ett silverfat.
Det är kanske inte ett sätt man vill leva på i längden men jag känner mig så utanför. Jag vill ha mål att följa, ett drömyrke och en idé av hur mitt liv ska se ut om 10 år. Om 10 år kommer jag antaligen fortfarande sitta som ett stort jävla frågetecken och undra vad fan som gick snett.
Anledningen till att allting blir så här stort är för att det känns som att om jag visste vem jag var och vart jag skulle så skulle jag kunna hjälpa mina vänner när de är vilsna. Men jag kan inte hjälpa. Jag kan inte komma med råd eller vara en bra förebild eller ens en stödpelare. För jag är den ostabilaste människan man kan förlita sig på.
Det är inte sant. Nu dras jag med i att vara deprimerad. Jag är en bra vän och jag är bra på att lyssna och ställa upp. För är det något jag är säker på så är det att de vänner jag har nära mig är anledningen till att jag mår så bra som jag gör. De får mig att må bra och känna att jag faktiskt tillför något i världen. I vår lilla värld i alla fall.
Jag avslutar väl med det här: Jag är en bra vän.
Jag måste bara dra ett litet internskämt mellan mig och Denise, om det inte är några fler som har fått delta i denna rolighet. Kände att det var lite passande med tanken på att ämnet var "förvirrad":
- Vet du vem jag är?!
finfint
För övrigt så är jag ledig imorrn!
En vanlig natt för mig numera
Det blev en zombieinvation och jag och min vän var tvunga att lämna landet. Efter dagar av rymmande och dödande hittade vi ett litet hus uppe på en kulle. Där bestämde vi oss för att bo. Min vän var dum nog att ställa sig vid fönstret när vi var inne i stugan så zombierna utanför såg oss och började gå upp för trappan som ledde till dörren. Min vän frös till och stirrade panikartat mot dörren. Jag tog tag i närmsta kökskniv och öppnade dörren. Jag högg, skar, kapade och slet tills de alla var borta.
Timmarna, dagarna, veckorna, passerade och hur vi fick tag på mat framgick inte. Vi hade nu lyckats isolera oss genom att sätta upp ett högt stänsel med taggtråd runt hela kullen. Vi hade även ordnat så att dörrarna var någolunda säkra. Förvirrrande nog så hade vi fortfarande några zombier utanför huset som väntade på oss, väntade på att få se oss, så det kunde jaga oss och sedan döda oss. Men jag skulle inte dö. Jag skulle klara mig ur det här.
De gångerna någon zombie hittade upp till dörren hög jag, skar jag, kapade jag, slet jag, tills de var borta. Sedan slängde jag deras kroppar till de zombier som var kvar. Livets kretslopp.
En inte så speciell dag lyckades en zombie ta sig in i huset. Den bet min vän. Och min hund som jag faktiskt hade. Jag döda alla tre. Bara det att min vän inte ville dö. Jag hade bara skurit henne på halsen, samma sak på zombien. Och alla vet ju att det är hjärnan man måste hugga i. Så jag hög zombien i huvudet. Hans skallben hade mjuknat så min kniv sjönk in en bit. Min vän däremot... hennes skalle var tjock, hård och färsk. Jag fick ta i allt vad jag hade och på det tredje försöket knäckte jag skallbenet och blodet rann ut. Det var lite trögflytnade och ganska mörkt. Jag hade blod på tröjan. Även de här kropparna, asen, slängde jag ut till de övriga zombierna.
Nu var jag själv. Ensam och arg. Hade tappat livsglädjen och förstog inte vad det var jag kämpade för. I denna frustration lyckades jag döda alla de zombierna som var innanför stängslet. Jag lyckades ordna upp gården så det blev hemtrevligt. Jag lyckades göra ett land där jag odlade grönsaker. Jag lyckades plantera äppelträd och bygga ett skjul till alla trädgårdsverktyg.
En dag när jag hade varit ute på min, tydligen, dagliga promenad utanför stängslet, såg jag att det var folk innanför stängslet igen. Jag förstog inte hur det lyckades komma in eftersom de inte var tillräckligt smarta för att klättra och jag visste att det inte var något hål. Jag smög mig fram med min sabel, som jag självklart alltid hade på mig, och såg att det var människor! Två stycken män med en bil och mat, och hund. Jag gick fram och hälsade och de gjorde sig hemmastadda. Allting flöt på som i en dröm (hmm...) och huset blev större och större och trädgården lika så.
En annan dag kom det ett motorcyckel gäng, med en stor lastbil efter sig. De behövde någonstans att bo medan de ordnade soppa till deras stora cycklar (som de själva uttryckte det). Självklart sa jag, eftersom det var ont om människor behövde man ställa upp för de få som kom ens väg.
Det jag inte visste var att i den stora lastbilen var det zombier som de höll på att exprimentera med. Men alla vet ju att man som vanlig människa inte ska göra det. Man ska bara hugga, skära, kapa och slita tills de är borta. Självklart lyckades de här zombierna, dessa äckliga blodtörstiga varelser, rymma. De var arga och hungriga. Snabba och många. Jag kunde inte hugga, skära, slita och kapa. Jag såg ingenting. De var överallt. Den drömvärld vi hade lyckats skapa försvann till den värsta mardrömmen de fanns. Det var mörkt och alldeles för varmt, det brann och huset var fyllt med rök. Det här var helvetet.
Jag vaknade med ett ryck och det tog ett antal sekunder innan jag insåg vart jag var och att det var en dröm. Jag la mig på Jonas bröst och höll i honom hårt. Efter att ha kollat efter så han inte var en zombie självklart. Tredje gången jag har drömt det här. Säger man inte att drömmer man en dröm tre gånger blir den sann. Men det kanske bara gäller härliga drömmar?
happy birthday
Skoskav
Igår var jag med Mia fram tills bror min hade slutat jobba, då åkte jag till honom. Vi kollade på Grey's och sedan åkte jag vidare hem till Mia i jarlaberg. Hon lockade mitt hår och lånade ut kläder till mig (skitsnygga!!!) sedan bar det av till Kempas ute i Ektorp. Jag hade det jättetrevligt och vid två drog vi hem. Eller sprang hem. Jag vet inte vad som flög i Mia och mig - men sprang gjorde vi. Sedan gick vi hem och åt lite grann och somnade till "tre systrar och en mamma".
Idag har jag solat solarium med Emmeli och sedan gymmat. Fan vad jag är slut i kroppen och mina fötter typ brinner! Det kändes som att jag aldrig skulle komma hem när jag gick från tunnelbanan!
Nu ska jag hoppa in i duschen för att tvätta håret och sen ska jag äta mat. MUMS!
times change, but i'm still the same
Det är inte lätt när det är svårt
Den 11 maj hade jag 29 läsare, dagen efter endast fem stycken. Jag vet att 29 stycken inte är något att hurra för men fem... Come on! Vad hände liksom?
just breathe
Nu får det vara nog!
Nu säger jag godnatt innan mina hjärna exploderar av alla (o)nödiga texter jag har läst. Sov gott!
By the way
Jag har funderat. Jag har kommit fram till att jag ska klippa mig kort. Emmeli har taggat mig som fan och jag känner att jag behöver något som gör mig till mig. Jag trivs inte med allt som det är nu. Varken stil, hår eller mitt sätt att leva. Håret hjälper mig lite i alla fall. Jag tänker gå min egna väg. Jag tänker stå för det. Jag tänker må bra.deal with it.
I will do it!
Back to Grey's (som jag redan har sett)
How to fake a sixpack
ge mig värme
Time for change?
Jag har helt förälskat mig i amandas utseende och stil och allt. Självklart börjar jag på en gång fundera på att klipppa mig så där kort och ruffsigt men jag vet ju att jag kommer ångra mig så får jag ser någon annan med långt hår. Däremot funderar jag på att skaffa lugg igen. Kanske en lite spretigare snelugg eller så där helt som jag hade förut. Vad tycker ni, kära vänner?
22 dagar kvar tills jag fyller år!
Den här veckan verkligen bli lika fullpackad som den förra - ingen ro, ingen vila. Nejdå, veckan är fullpackad med vänner och kärlek så det är inget som känns hårt. Dock skulle jag behöva en dag för mig bara, men men. Det lär ju gå att ordna.
Nu ska jag gå och lägga mig i alla fall, måste sova tills imorrn.
Chris Brown
imse-vimse spindel...
solsken
Schteker på balkongen
Igår när jag kom hem mötte Jonas mig vid porten och sen när vi kom upp bad han mig vänta på balkongen ett tag. Sedan fick jag komma in igen och då hade han tänd ljus inne i vardagsrummet och ställt upp två glas cola och lagt hallon formade i ett hjärta och även lagt upp min favoritfilm och två andra som han vet att jag vill se. Hur underbar är han inte, va?
Gårkvällens förolämpning: "Du ser ut som en sådan där brud som hänger på Gröna Lund."
Gårkvällens skönaste: Cassandras skratt, underbart!
Nästan 18 år tillsammans
The historybooks forgot about us and the bible didn't mention us
And the bible didn't mention us, not even once
You are my sweetest downfall
I loved you first, I loved you first
tomorrow
Denise
(Fokusera på musiken, inte bilderna)
I'm begging you for mercy - why won't you release me?
När banan svängde bestämde sig Sebbe för att hoppa av och jag insåg då att hela mattan skulle glida iväg från banan eftersom han satt på ena kanten av mattan. Han hoppade av ändå och mattan gled självklart av banan. Först flög vi en bit, vilket resulterade i att vi åkte högre och högre upp, sedan vände vinden och vi störtade neråt. Jag landar i vattnet med en smäll och sjunker neråt. Jag glömmer bort hur man bromsar fallet så jag sjunker längre och längre ner. Jag försöker simma men jag kan inte och precis när luften ska ta slut vaknar jag med ett ryk och inhalerar så mycket luft jag bara kan.
Fan ta dig, Sebastian!
Samtalsbyte;
Igår grät jag hela dagen. Det började av en anledning jag inte behöver gå in på här i bloggen och därefter grät jag för allt och inget. När vi gick och la oss somnade jag ganska på direkten eftersom jag var helt slut efter allt gråtande. Det enda problemet var att jag sov för djupt eller lätt (lär mig aldrig skillnanden) och när jag vaknade var jag lika trött som när jag gått och lagt mig. Jag kom inte till skolan. Mamma, jag vet att du vill att jag ska ringa så du kan sjukanmäla mig men jag sov fram tills nu. Men jag smsar dig för säkerthetsskull.
När jag blir stor vill jag vara som min mamma
Min mamma är vis, självsäker, jordnära och kool. Jag längtar till den dagen då jag är tillräckligt stark för att åka iväg själv och upptäcka världen eller när jag kan åka till något land och skriva om deras gruvarbeten (eller något mer eget kanske). För jag vet att jag också kommer bli så en dag. Jag är ju uppfostrad på rätt sätt och av rätt människor.
till något helt annat
Jag finns där för dig och jag vill att du ringer. Du är ingen börda för mig. Jag suckar inte när jag hör "It's Britney bitch - bumbadumbadumbadum" , jag ler. Det känns bara som att alla är så mycket bättre än mig, på att hantera det här. Alla har sådan visdom och erfarenhet. Alla känner samma sak och förstår. Jag förstår väl inte antar jag. Jag är bara förbannad för att han har gjort så här. För att jag lät det hända. Jag borde för länge sedan ha förintat honom.
Jag vill inte att du mår så här. Jag vill krama dig och du ska skratta och säga att jag kväver dig. Jag vill se dig skina så som bara du kan.
fake it until you make it
När jag läser gamla dagböcker där jag skriver om hur jag önskar att jag var inser jag att det är så jag har det idag. Idag har jag allting (utom jobb och klassens snygging Sean-Michel) som jag drömt om sedan jag lärde mig drömma. Så varför ge upp? Varför gräva ner mig och tro att problemen blåser iväg? Varför inte bara njuta av de liv jag äntligen har? Precis, och det är det jag gör nu. Idag har jag skrattat, nästan hela dagen.
Det känns som att jag aldrig har tid för mina vänner samtidigt som jag är med dem hela tiden. Allt är så ytligt numera. Jag hänger inte med på vad som händer, jag uppdaterar mig inte i deras känslor och hur de mår. Jag är med folk hela tiden, aldrig med mig själv, men ändå känner jag ingen längre. Känns det som.
when words are not enough
Jag räcker inte till längre. Jag är inte tillräcklig.
burning their lies, burning my dreams
'cause you had a bad day
Hemma igen!
GAH! Jag kollar på en jävligt keff (dålig) film om vaulvar och bla bla bla. Vem tror ni dyker upp? JO Milo Ventimiglia! Det här kan nog bli en riktig höjdar-rulle!
födelsedag
Valborg
Kvällen innebar många och långa diskutioner vilket resulterade i att Patrik somnade. Men efter några energidrinkar så var han igång igen. Trevligt va?
The greatest thing you'll ever learn...
Jag vet ju att kärlek inte alltid är som på film. Även fast om man skulle kunna klippa ut de bästa tillfällena i ens förhållande skulle det bli som vilken kärleksklyscha som helst. Även om jag förstår att allting inte är så där bra och att man aldrig kommer få det så bra så älskar jag sådana här filmer. Det får en att fundera, hoppas och drömma sig bort. För vad vore livet utan drömmar om kärlek? Vad vore mitt liv utan drömmar? Jag lever i stort sätt för drömmarna de är dem som håller mig igång. Visst är jobbigt när man börjar fantisera upp sitt dröm liv och sedan inse att man inte ens är i närheten. Men samtidigt är det så härligt att man har möjligheten, eller förmågan, att drömma sig bort totalt. Jag kan liksom sitta vid middagsbordet och bara försvinna helt. In i mina tankar och drömmar.
Men Moulin Rouge alltså... den och The notebook är helt fantastiska kärleks filmer. Man blir liksom helt varm, helt rörd, helt... helt förälskad...
varför?
Jag önskar verkligen att jag hade samma garderob som Olsen-tvillingarna, framför allt Ashley's.
