.

Ni suger på att kommentera. Så nu strejkar jag. (Egentligen handlar det om att jag har tappat alla läsare på typ en vecka. Men det känns bättre att skylla på er.) Känner att denna blogg börjar bli lite passé. Kanske är det lite väl 2008 att ständigt gråta ut här på bloggen. Ibland undrar jag om ni ens skulle känna mig om jag inte skrev här. Jag har delat med mig av mina djupaste tankar här. Ibland utan att få någon som helst respons. Så jag tänker nu att jag har fått nog. Att det är dags att tala med er istället. Jag känner inte längre något behov av att alla vet hur dåligt jag mår. Jag känner inte längre att världen måste se vilka bördor jag bär på. Mina djupaste tankar får stanna här inne nu. Kanske kommer Emmeli få höra. För hon är nog den som känner mig bäst. Sen har jag en tendens till att alltid gråta ut hos Mattias. Vilket som tänker jag inte slå ihop mig som en mussla och jag tänker inte heller skriva det här. Förhoppningsvis.

Jag är väldigt nöjd med mig själv och mitt liv för tillfället. Därför vill jag inte heller få er att tro något annat när jag har mina humörsvägningar. De får stanna i min dagbok. Så ni inte behöver ifrågasätt hur jag mår. Det ni nu ser är det ni får. Misslyckas jag med denna nya livsstil kommer ni antagligen kunna läsa om det här. Haha..!

Ska föresten färga håret efter filmen också. BLONT! Skojjaaa! Köpte en brun med lite rödare ton för att få bort den gröna nyansen jag har nu. Men mitt hår suger åt sig det röda som en jävla svamp så jag är lite nojig att det ska bli rött. Vill ju bara få lite varmare nyans på håret liksom... Men men, det får vi la se om ungefär 2 timmar kanske. G.I. Joe är förövrigt värdelös. Inte ens bra effekter. Men Channing Tatum är huvudpersonen vilket gör filmen uthärdlig(?). Han tränade med bar överkropp i en scen... I say no more, say no more..!

Bittert alltså... Hur länge har inte jag fått vänta på att åka utomlands med pappa? Typ 19 år? Nu sitter han i telefon med Anna och letar efter billiga resor till Madrid över en helg. Och hur länge har de varit tillsammans? Några månader? Hon borde fan betala mig snart för att hon kidnappar min pappa hela tiden. Man får aldrig träffa honom, får höra när han kommer hem efter en hel helg att han nästan föll i koma på grund av diabetesen (kan man säga så?) och nu ska han åka utomlands. Utan mig... Riktigt bitter tänker jag vara över det här. Men Linda är påväg hit och pappa ska fan köpa sushi till oss så det löser sig nog ändå. Jag ska ju faktiskt åka till gotland och vara med min älskade mamma så pappa kanske borde få unna sig en weekendresa ändå. Nej, bitter ska jag vara. Fy farao. Andra bullar blir det när jag skaffar jobb och pengar då ska jag bjuda mamma och mattias på massa resor så får pappa sitta där med Anna och suga på den karamellen.

Jag drömde den konstigaste drömmen inatt... Eller nej, långt ifrån den konstigaste, men den var konstig i alla fall.

Jag har hemmafest här hos pappa och allt är jättebra. Alla är glada och har det trevligt. Sen går jag ut på balkongen och ser att folk står på räcket och går runt som att det inte alls är farligt. Konstigt, tänker jag, och går in igen. Helt plötsligt börjar det glida in folk jag inte känner och ganska många också. Så jag går fram till ena killen (som by the way är skitstor man tycker ju att jag kunde gått fram till någon mindre) och frågar vilka dom är och vad dom gör här. Då böjer han sig ned och slänger upp mig över axeln. Vad gör du, frågar jag? Jag ska sno din tv, säger han och börjar gå in i vardagsrummet.

Så jag försöker göra så mycket motstånd jag kan, men han är ju liksom tio gånger större än mig så det händer inte mycket. Men då kommer Charlie fram, en kompis jag typ träffade förra sommaren och inte har haft någon som helst kontakt med sen dess, och börjar dra i den där snubben. Som förövrigt har blivit genomskinlig. Någonstans på vägen mellan att han lyfte upp mig och sa att han skulle sno tvn så blev han genomskinlig.

Så Charlie försöker i alla fall dra bak honom så han inte snor tvn och jag gör mitt bästa för att slå honom. Men hey! han är genomskinlig så det är ju inte det lättaste liksom. Så jag får panik, vill inte att pappa ska komma hem och allt är stulet. Så jag kommer på att Mattias och Ruben stod ju nere vid porten. Så jag skriker till Marcus, en gammal klasskamrat, att ropa upp dem. För Mattias kan fixa allt liksom. Så när de kommer upp har jag fått några rejäla smällar och den genomskinliga mannen har försvunnit. Jag förklarar för Mattias vad som hände och han och Ruben klappar mig på axeln och går vidare. Inte precis den reaktionen jag hade förväntat mig.

Jag bestämmer mig då för att ta reda på var ifrån alla människor kommer. Så jag springer ned bakvägen (inte för att vi har någon, men den här drömmen är ju inte så realistisk) och ser till min förvåning att dörrarna är ju inte låsta! Eller ena dörren är det, men inte svängdörren(!). Så det måste vara därifrån alla kommer. Istället för att låsa dörrarna, som jag i efter hand tycker hade varit bättre, så ställer jag mig vid den här namnlistan som sitter i porten och pillar bort Wahlström. Om ingen vet var jag bor kan de ju inte komma in, eller hur? Jag möter en granne och berättar gråtandes vad som har hänt och frågar om jag kan få komma in hos henne om det blir för mycket. Jag tror hon sa ja. Jag går i alla fall upp och då sitter det fem killar med värsta fluffiga håret i min soffa i hallen (jag har vid det här laget bytt lägenhet, skitsnygg, önskade nästan att jag inte skulle vakna), som jag inte känner. Så jag typ säckar ihop och tänker att jag orkar inte mer nu. Låt lägenheten bli vandaliserad. Men som de hjältar de är så kommer Mattias och Ruben och ser mitt förtvivlade ansikte och slänger ut alla. End of story.

Känner att jag har glömt bort typ hälften av drömmen men det här blev ju rätt konstigt ändå.

Jag och Mia var ju ute igår. Shit, vad vi var ute. Jag gjorde av med 500kr igår och mår som förtjänat idag. Varför dricker man ens? Tror att jag gav någon mitt nummer för jag har fått konstiga samtal från folk jag inte kommer ihåg. Ingenting vill ner i magen heller. Lyckades käka en macka hos Mia imorse och sedan gav pappa mig en morot. Nu har jag ett paket kakor och en påse godis bredvid mig. De är båda orörda.Eller ja, förutom den halvätna godisnappen som ligger på mitt lår. Det är inte likt mig. Jag undrar om Mia mår bättre eller som jag, men jag orkar inte ställa mig upp för att ta mobilen. Är kissnödig också och 18.30 ska jag på middag hos mamma. Funtar på att ta taxi dit för jag blir illamående av att gå. Så jävla ovärt. Varför dricker man ens? Goda drinkar var det ja. Vodka-lime. Min favorit. Och tequila. Älskade tequila.

Ringde jag Jon igår? Eller ja, imorse tekniskt sätt.

Då var man 19år då. Pappa kom in imorse med frukost på sängen och massa paket. Var verkligen inte beredd på det, sov som en stock. Nu skulle jag egentligen stått på Emmelis flak och skrikit lungorna av mig. Men nää, min mage samarbetar inte med mig idag. Jag som verkligen gjorde allt igår för att jag skulle må bra. Drack ingen alkohol, gick och la mig tidigt, tog det lugnt hela dagen. Kände på mig att någonting skulle skita sig. Jag hoppas att Emmeli har det grymt kul där på flaket och att jag inte har förstört hennes humör genom att inte komma. Fast hon tar ju fan studenten, tror det krävs rätt mycket för att få henne ur balans just nu. Ingen mer skola liksom. Den här dagen har man drömt om länge.

Jag har provat att locka mitt hår med locktången jag fick av pappa imorse och det går väl sådär. Det är inte så himla lätt att göra på sig själv och jag har antagligen missat allt där bak. Men övning ger färdighet.

Jag har fått nog av att vara sjuk. Jag har fått nog av att vara snorig, att ha ont i halsen, att hosta, att inte kunna harkla upp slem eller snyta ut snor. Jag har fått nog av att vara trött konstant och inte kunna äta för allting smakar rövknullad kuk. Jag har fått nog av att antingen ligga hemma och ruttna eller gå ut och nästan dö av ansträngning. Jag har fått nog! Men inte fan spelar det någonroll. För hur mycket jag än vill ta upp min telefon och ringa alla jag känner så kommer jag fortfarande inte orka det. För det enda jag orkar göra är att ligga i den här jävla sängen och kolla på Californication hela dagarna, vilket för övrigt är en grymt jävla bra serie och alla borde se den. Lämnar jag de här fyra väggarna klarar jag mig i max fyra timmar sen börjar jag antingen gråta av ansträngning, bli jättekonstig och skratta konstant för att sedan få grov huvudvärk och skaka som ett asplöv eller somna ståendes någonstans.

Mia gav mig en liten tankeställer imorse och jag känner mig väl ganska patetisk för tillfället. Så vad gäller K kommer det bli andra bullar i fortsättningen. Max är min räddning! Antagligen kommer han hem nästa helg också. Godnatt nu, gott folk.

SEN SÅG JAG JU TWILIGHT PÅ BIO PRECIS MED LINDA. GOODSTUFF! MOTHERFUCKING GOODSTUFF OM MAN FÅR SÄGA SÅ. Jag kommer drömma goa drömmar inatt.

Helt värdelös lektion. Jag slutar om drygt 40 min och jag har suttit här i en och en halv timme. Och vad har jag gjort. Jo, spelat onlinespel. Läraren är knappt här och vi har inte fått några instruktioner eller uppgifter ens en gång. Men det var ju strålande att jag tvingade upp mig själv imorse för att sitta inne i datasalen i skolan och spela spel. Fantastisk! Man bara älskar Nackademins Gymnasium.

---

20 NOVEMBER KOMMER NÄSTA TWILIGHT-FILM, NEW MOON! AH MA GAD!

Nästa helg då ska jag gå ut och ha roligt. Den här helgen har sugit hårt. Nästa helg ska vi fira Martina också. Det kan bara sluta bra. Hon är ju för härlig :)

Jag har ätit för mycket broccoli och har ont i magen nu. Damn you Mia som har fått mig att älska det. Jag saknar Mia. Hon är ju borta i london nu med sin syster och lever loppan.

Min käre far var på dejt igår. Och han kom inte hem förrän klockan tre på dagen idag. En lyckad träff med andra ord. Nu håller de på och pratar i telefon och pappa skrattar jättemycket. Jag tycker inte om det faktum att pappa får mer action än vad jag får. Jag börjar ju undra vad jag gör för fel? Jag kanske också ska sälja mig som Linda Rosing och vara med i ett program där vi hittar min andra hälft. Vad säger ni?

Love can help me know my name.

Jag gick och köpte granen och klädde den. Jag julpyntade lägenheten förut också. Börjar känna att det bara är jag som kämpar för julkänsla här hemma. Jag känner mig bara naiv som tror att det ska kännas som när man var liten. Borde nästan slänga ut den där jävla granen och ta bort allt julpynt och låssas om som att det kommer vara vilken onsdag som helst, inte julafton.

Men mamma, jag börjar fota imorgon. Om jag kommer ihåg kameran. Så hoppas inte på för mycket. Det där med att komma ihåg saker på morgonen är inte min grej.

Jag funderar på att börja fota lite mer. Jag känner att jag inte har mycket mer att skriva egentligen så jag ändrar riktning ett tag. Låter bilderna tala istället.

Vi får se hur det går imorgon. Kanske kommer passionen tillbaka eller så går jag i andras skor ett tag.

1. Hur lyckas alla ha en pojkvän/flickvän?
2. Kommer jag någonsin falla för någon igen?
3. Var finns Du?
4. Varför hoppade jag inte av lycka när jag såg att ni hade gjort slut?