.

Har redan käkat både frukost och lunch, duschat och hunnit med en riktigt lång promenad längst vattnet och genom skogar, och helt osminkad har jag varit. Hade jag varit hemma hade jag väl knappt gått upp ur sängen. Nybakat bröd finns det här också. Vem behöver boka värsta spa-weekend eller sån skit när man bara kan åka och hälsa på mamma. Det här är liiiiveeet.

Idag blir det middag på Burger King och bio med Mattias, sedan imorn åker jag till Gotland. It's all gooood.

Jag är inte särskilt kreativ idag. Orden sviker mig så istället använder jag mig av en gammal text som jag hittade på min dator från 19 april.

Jag minns när jag var tretton år. Jag hade börjat i en ny skola och fått nya vänner. Jag hade blivit tilldelad min roll i klassen. Jag var en i mängden. Jag stack aldrig ut. Kanske i början. Men jag intog snabbt rollen som den blyga och tysta. Det var då jag började känna att jag hamnat fel. Jag trivdes inte. Kände att jag var menad för något större, något mer. Mitt liv var inte tillräckligt händelserikt för min mentala hälsa. Så jag agerade i drömmarna istället. Där levde jag ut mina vildaste fantasier. Där bröt jag mig fri från mina osynliga kedjor och gjorde precis allting jag kände för. Enda sedan dess har jag stundvis känt mig fången i min egen kropp. På senare tid känner jag oftare och oftare att min kropp är för liten för mig. Skinnet stramar åt och jag måste ut. Luften känns inte tillräcklig och lägenheten krymper. Jag känner nästan hur själen skaver inuti. Men jag kan inte springa tillräckligt fort för att fly från mig själv. Ingen musik kan spelas högt nog för att tysta mina tankar. Alkoholen dränker inte mina känslor utan får dem att flyta högre upp.

Nu mera känns det som att jag spelar när jag är mig själv. För jag är inte mig själv i vanliga fall. Jag är den alla förväntar sig att jag ska vara. Jag är den som jag rollsatte mig själv som när jag var tretton år. Därför blir allting ett spel, en teater, och därför kan jag bara vända mig till mina drömmar för att söka något slags skydd. För att få gömma mig från strålkastarna som bara bländar istället för att lysa upp. Därför kan jag aldrig vara lycklig för även när allting går bra så vet jag inte om det är bra för mig eller för min karaktär. Jag vet inte om jag gör det jag gillar eller om jag gör det som alla tror att jag gillar. Jag vet inte om jag är vän med mina vänner för att jag behöver dem eller för att de behöver mig. Mina behov har liksom aldrig kommit först. Så länge jag kan minnas har jag alltid försökt tillfredställa alla andra istället för mig själv. Det är inte ofta jag gråter ut hos en kompis eller ringer när det händer något. Det är inte ofta jag söker skydd hos en vän när mina väggar rör sig inåt. Jag stannar hemma och väntar på att dem ska krossa mig. Oftast så slår inte ens tanken mig att jag ska höra av mig till någon. För så länga jag kan minnas har jag alltid hanterat problem på egen hand. Istället för att prata med någon så stänger jag in tankarna i mig själv. Därför blir det instängt tillslut. För jag vädrar aldrig. Allting bara lägger sig på hög inuti för jag kan inte ta itu med dem när jag inte yttrar dem högt. Ingenting blir logiskt när problemen simmar runt i ett hav av andra problem.  

När det blir för mycket så lättar jag på trycket. Då gråter jag tills jag känner mig tom. Men att bara gråta löser ingenting. Nästa gång jag faller blir det desto hårdare. När jag sedan slutat gråta känner jag mig inte bara tom utan även som att någonting saknas inuti.

Without you, the hand gropes
the ear hears
the pulse beats

Without you, the eyes gaze
the legs walk
the lungs breathe

The mind churns
the heart yearns
the tears dry without you

Life goes on
but I'm gone
'cause I die, without you

Snart 14 år tillsammans <3

Satt på tunnelbanan påväg hem från skolan och läste min bok i lugnan ro (förutom ungjäveln som skrek) och framför mig sätter det sig en mamma och en dotter. Dottern är kanske 13 år? Och de bråkar. Eller dottern är så där irriterad på sin mamma som man lätt kunde bli när man var 13 år. Eller som Linda fortfarande blir på sin mamma emellanåt. Och då när jag vittnade detta så insåg jag hur fruktansvärt mycket jag saknar min mamma. Vi umgås så sällan att vi aldrig får ha de där ytliga konflikterna. Jag får aldrig snäsa åt henne eller vara så där kall och irriterad. Förutom när hon tjatar om praktik och jobbsökande i och för sig. Egentligen ska jag väl inte vara ledsen för att jag inte får bråka med min mamma. Det känns ju lite korkat. Men jag saknar liksom de där vardagliga grejerna. Vi går aldrig varandra på nerverna eller bråkar över disken.

Jag saknar dig, mamma, helt enkelt. Och jag tycker det är förjävligt att vi ses så sällan. Längtar så det gör ont i kroppen till höstlovet då jag får komma och bo hos dig i Visby.

You'll always be there every time I fall
You are to me the greatest love of all
You take my weakness and you make me strong
And I will always love you 'til forever comes

And when you need me
I'll be there for you always
I'll be there your whole life through
I'll be there this I promise you, Mama

Fy fan vad jag vill ut och leva. Jag är trött på samma gator och samma problem. Samma tankar och samma människor. Nej stryk det. Jag älskar mina människor. Skulle bara vara trevligt att lära känna någon ny once in a while. Kanske är jag bara lite besviken. Får för mig att hela världen ska ändras när jag gör det. Men bara för att jag har brunt hår betyder inte att världen blir vackrare för det.

Tror bara att jag är trött på mig själv egentligen. Vad ovanligt, va? Jag är trött på att jag alltid ska vilja ha dem som jag inte kan få. De som är upptagna eller opassande. Känner bara att jag är trött på att alltid göra det rätta. Att alltid ta ett steg tillbaka istället för att göra en scen. Jag är inte rädd för att göra bort mig... jag gör det bara inte.

Jag vill bara för en gång skull få det jag vill ha. Bara få någonting som jag behöver. En bekräftelse på att även de bästa kan tråna efter mig. Jag gör allting för att bara få en liten bit. Dödar min själ för att kanske få se dem. Jag bara älskar när jag för länge sedan borde gått där ifrån. Jag lär mig aldrig att släppa taget. Jag ger mig inte förrän jag har dem på rygg. Det är inte förrän då jag kan vända mig om och gå. An endless battle. Trött är ordet. Känner för att tatuera in "LEV BARA!" på armen så jag ständigt blir påmind om det. Jag grubblar för mycket. Borde bara slappna av. Se vart dagen leder mig. Istället för att drömma. Skapa världar som aldrig kommer existera.

Tror jag bara behöver en kyss. En riktigt kyss. Vill bara fokusera på någon annans läppar och tunga istället för att lyssna på mig själv.

I know I lift my values high above ground
But it's a knife in heart not having you around
If an important piece is torn apart
And you need a cure for a heavy heart

Then I'm the champion, yeah I'm the champion you see
I don't wanna beg but come and hang out with me and Ossi
In the archipelago we could swim between the islands
Never mind all the folks and perhaps we could breathe again

En blomma har lyckats gräva sig upp! Trots att vi har slutat vattna och det är kallt som satan (fast egentligen borde ju satan vara varm, jaja) ute... IT'S A FUCKING MIRACLE!!

När jag håller mig för länge, alltså när man är kissnödig men liksom inte har någon toa till hands, då brukar jag alltid tänka att min kissblåsa ska bli som ett otvättat akvarium. Ni vet med sån där grönt klägg (alger?) på väggarna. Lite obehagligt faktiskt. Så jag rent ut sagt avskyr att hålla mig. Tänkte bara dela med mig lite.

Tänkte förövrigt inte ens ta med mig mitt bankomat kort nu när vi ska ut på stureplan. Då kan jag omöjligt göra av med pengar. Vi ses på Laroy...

Your cruel device
Your blood, like ice
One look could kill
My pain, your thrill
I want to love you but I better not touch
I want to hold you but my senses tell me to stop
I want to kiss you but I want it too much
I want to taste you but your lips are venomous poison