.

Nu sitter jag här i Denises soffa med Dirre och Johan och äter piggelin. Life's is good. Tänkte bara berätta det (:

Jag och Mia har precis kollat klart på RENT, en film eller snarare musikal. Den är så bra och helt underbar. Så första låten i filmen fick nu även spelas på min blogg. Visst är den bra?

Jag vet att det är lite irriterande med musik på bloggarna för allting går lite långsammare att ladda (plus att vissa kallar det fjortis?) men jag bryr mig inte. Jag tycker det är trevligt med en liten låt. Remember the love!

Enda sedan jag bloggade senast har jag suttit och spelat The Sims 2. Jag vet att pappa har pratat med mig och jag vet att jag har pratat i telefon men jag har ingen aning om vad som har varit sagt. Jag har suttit och spelat i vardagsrummet och när jag kollar upp sitter det två tavlor på väggen och pappa har borta. Hur kom de dit och vart är min far? Jag har verkligen inte snappat upp  någonting som har hänt kring mitt spelande. Och middag? Det har jag helt glömt bort... Har jag ens ätit lunch..?

Igårkväll kom jag hem till mamma och fick öppna med egen nyckel för hon hade inte slutat jobba än! Vi åt vegitarisk lasagne som var så himla god och sedan avslutade vi torsdagen med godis, te och en gammal klassisk film (att anlägga en brygga, eller något sånt). Imorse startade vi dagen med fruktsallad och världens godaste bröd - och självklart te. Sedan bar det av till gymmet på mammas jobb och vi satte igång med vårat träningspass.

Efter träningen gick mamma och jag till ett café och delade på en macka och en morotskaka. Till den här gången hade vi lärt oss att inte ta för mycket, deras bakelser är otroligt stora. När vi sedan gick därifrån mötte vi Mattias efteråt för vi satt på fiket precis vid honom. Så vi stannar och pratar lite och jag inser att jag är otroligt kissnödig så jag följer med honom upp för att kissa innan jag möter Jonas och Sebbe. Meen jag blev kvar lite längre. Följde nämligen med honom till pizzerian så han fick sällskap, plus att jag inte har träffat honom på jättelänge så det var trevligt att få prata lite med honom. Jag insåg nu när jag var med honom att jag saknar honom mer än vad jag trodde. Vi bestämde i alla fall att vi skulle ha en filmkväll hemma hos honom imorgon.

När jag var påväg hem och skulle gå på skarpnäck tåget så var det en högljudd kille som pratade i telefon och jag följde honom med blicken genom fönsterrutorna på tåget och såg då att han totally spanade in min rumpa. Han liksom stannade upp och kollade på den och gjorde en sådan där grimars "jag vill inte lämna dig här alldeles ensam, lilla rumpa". Hahaha! Han kollade i alla fall verkligen in den och efter det gick jag med huvudet högt enda (ända, hehe) tills jag kom hem.

Det krävs så lite för att jag ska må bra!

Nu har jag suttit och läst bloggar och tänkt på livet ett bra tag. Ska jag vara ärlig så är jag jävligt trött på mig själv. Jag är trött på hur jag alltid söker efter det dåliga. Jag kan inte vara lycklig för jag väljer alltid att låta de negativa sakerna ta över. Så nu ska jag istället bortse från allt dåligt och bara tänka på bra saker. Jag ska bara se framåt och inte bry mig om det som möjligtvis skulle göra mig ledsen.

Sen så är jag ensam hemma och är uttråkad. Ring gärna om ni vill att jag ska åka någonstans - jag bangar inte.

Jag har en ihärdande känsla som vägrar försvinna. Den har legat som ett grått moln över mig i flera månader nu. Det är som att jag är ihålig på något sätt. Jag har mitt yttre som alla ser och som jag låter alla ta del av. Men under denna fasad, eller skal, så är jag tom. Det känns som att jag saknar något men hur mycket jag än funderar så kan jag inte komma underfund med vad det är. För jag har en familj, en jäkligt bra sådan, som stöttar mig och ställer upp. Jag har återfunnit min bästa vän och har flera andra vänner som alla tar fram det bästa hos mig och som får mig att skina som aldrig förr. Och jag har min pojkvän, sen över ett år tillbaka, som får mig att känna mig som Gud eller något. Jag har ett bra liv, en bra (hahahaha) ekonomi och en fungerande hälsa. Jag har ett socialtliv, fyllt med aktiviteter, äventyr och människor.

Men trots allt det här så saknar jag något. Kanske har jag återigen börjar fundera på fel sak. Kanske är det inte tomhet eller saknad jag känner. Kanske är det så här det känns när man har allt. När det inte längre finns något att kämpa för. För det är som att jag har allt nu. Kanske för mycket helt enkelt?

Alldeles alldeles strax ska jag åka iväg till Emmeli (måste först bara uppdatera min mob) för att äta middag där och sedan åka iväg på nån form av catwalk uppvisning med TopShop. Jag och Emmeli ska också sätta oss ner och skicka iväg "inbjudningar" till återträffen, med oss södermalmsskole-folk, som vi förhoppningsvis kommer ha i början av april. Men näst intill alla måste ju kunna annars blir det inte kul.

Hörs senare! Och mamma; jag lämnade in böckerna idag, så du vet :)

Idag är Mickis 18år! Tänka sig! Så mina tankar går till henne och jag hoppas hon får en lyckad födelsedag.

Förövrigt: Jag har nu investerat i en skinnjacka - tack vare mamma och pappa! Och jag ska snart ut och möta Jonas vid bussen och det kommer vara första gången jag använder den. Är det inte koolt eller vad?! Haha, jag vet att jag är fett töntig som blir så glad för en skinnjacka men jag har faktiskt velat ha en typ så länge jag minns. SO GOOD DOH-DOH, SO GOOD - CAUSE I GOT YOU!

Anyway, nu ska jag logga in på facebook och lira lite Mob Wars och sedan ska jag ringa till Gröna Lund (de har ju lunch nu i en timme). See ya biatches!

Efter ett lov och en försovning är det inte kul att ställa klockan på 06.00. Speciellt inte när klockan är över tio och jag inte ens är trött. Jag skulle lika gärna kunna gå ut nu och ira runt på stan halva natten. Inte ens då skulle jag vara trött - känns det som. Tänk om man ändå kunde sussa lika sött som Mickis här på bilden bredvid.

Men nu ligger i min nybäddade säng och hör hur min pojkvän, som äter avokadomacka, smaskar i telefonluren och självklart smattrandet från tangenbordet. Nu blev jag påmind om att jag inte har ätit någon middag. Inte mer än en apelsin och två rostmackor. Jonas tycker att jag borde gå upp och äta något, annars kommer jag få ännu svårare att sova. Problemet är att jag har borstat tänderna för inte alls så länge sedan och då kommer maten inte smaka något gott. Plus att vi har knappt någon mat hemma.

Jaja, nu babblar jag på om alla i-landsproblem igen. Ha det gött och dröm söta drömmar!

Nu sitter jag här och snurrar mitt röda, och ganska otvättade, hår mellan fingrarna - så som jag alltid gör när jag tänker. Jag läste nämligen inlägget jag skrev igårkväll och började tänka på mitt liv och min framtid. Jag får liksom en obehaglig känsla i magen när jag tänker på framtiden. Visst är jag nyfiken och ser fram emot att växa upp - men det är en gnutta rädsla i det också. För tänk om jag inte lyckas med någonting i livet. Tänk om jag får sitta, dag ut och dag in, instängd i ett kontor någonstans med ett jobb jag avskyr? Eller om jag ens lyckas få ett jobb? Tänk om jag slutar som uteliggare och ligger på någon bänk någonstans med endast mina loppor som sällskap?

Jag vet ingenting om vad jag vill hålla på med. Min enda hobby är att göra ingenting liksom. Eller sitta här på bloggen och tycka synd om mig själv kanske.

Jag har egentligen sjukt många drömmar. Så många att jag nästan skäms när jag tänker på hur jag lever idag. Jag glider liksom bara runt och antar att allting kommer lösa sig ändå. Jag anstränger mig inte särskilt mycket för att få ett jobb även fast jag 24/7 klagar om att jag alltid är pank och aldrig har råd att köpa allting jag vill ha.

Jag skulle vilja vara programledare eller flygvärdinna eller frisör eller designer i paris eller london eller någon annan storstad. Jag skulle vilja ha ett jobb som innebär massa flygande och besök i andra länder och jag skulle vilja ha mitt mysiga lilla café (med Denise självklart) och jag skulle vilja vara nöjd med mig själv. Jag skulle vilja våga prova på en massa saker, massa olika jobb och massa olika upplevelser. Jag skulle vilja hoppa fallskärm och bungujump eller simma med hajar eller lära mig flyga stridsflyg kanske.

Ingen stoppar mig för mina drömmar - utom jag. Jag tillåter mig inte att prova på saker för jag inbillar mig alltid att jag kommer misslyckas, skämma ut mig eller på något annat sätt ångra att jag provade på något så dumt. Alla i min närvaro peppar mig och stöttar mig i alla min val, även de fåniga och även de spontana. Men det är sällan jag faktiskt gör något av allt jag pratar om...

Äsch skitsamma nu går jag och spelar "mob wars" på facebook istället!