.

Jag har en ihärdande känsla som vägrar försvinna. Den har legat som ett grått moln över mig i flera månader nu. Det är som att jag är ihålig på något sätt. Jag har mitt yttre som alla ser och som jag låter alla ta del av. Men under denna fasad, eller skal, så är jag tom. Det känns som att jag saknar något men hur mycket jag än funderar så kan jag inte komma underfund med vad det är. För jag har en familj, en jäkligt bra sådan, som stöttar mig och ställer upp. Jag har återfunnit min bästa vän och har flera andra vänner som alla tar fram det bästa hos mig och som får mig att skina som aldrig förr. Och jag har min pojkvän, sen över ett år tillbaka, som får mig att känna mig som Gud eller något. Jag har ett bra liv, en bra (hahahaha) ekonomi och en fungerande hälsa. Jag har ett socialtliv, fyllt med aktiviteter, äventyr och människor.

Men trots allt det här så saknar jag något. Kanske har jag återigen börjar fundera på fel sak. Kanske är det inte tomhet eller saknad jag känner. Kanske är det så här det känns när man har allt. När det inte längre finns något att kämpa för. För det är som att jag har allt nu. Kanske för mycket helt enkelt?