If you want to play it like a game - come on, come on let's play
Idag har varit en bra dag. Började 08.00 i bygghallen med att fixa i ordning en verktygslåda, så nu har jag massa egna verktyg! Sen medan de andra gjorde mätgrejen (som jag och Jonas gjorde i tisdags) fick jag och Jonas börja på "sågningslära", en uppgift som alla har fått göra för att man ska se på vilken nivå alla ligger. Man skulle göra en kub och min blev FETT SNE! Och Jonas, den fulingen, fuskade och sågade sina bitar på sågmaskinen, inte förhand som man skulle göra...
(här har vi mig och Jon i bygghallen!)
Sen efter skolan åkte jag hem till Emmeli, vi satt och pratade lite om allt möjligt sen när vi insåg att studiebidraget kommit så åkte vi in till stan. Jag shoppade loss och var helt överlycklig för att jag hade 200kr presentkort på H&M, dock blev det inga jeans för det fanns typ inga snygga (alla var helt utsvängde ner till, helt 80-tal). Jag köpte i alla fall en tröja (fashion against aids), ett par örhängen formade som hjärtan, fyra hårspännen formade som hjärtan (ja, jag är kär i hjärtan), två små döskalle-örhängen och tre blockljus. 
tröja: H&M 129;-
örhänge: H&M 19,90;-
hårspännen: H&M 39,90;- kanske?
blockljus: Bolagret 35;- 29;- 19;- (olika storlekar)
Det är bara att inse...
Tidigare idag, när jag bara kom upp till dig för jag behövde äta något, så somnade jag till lite medan du och Sebbe spelade boxningsspelet. Helt vanligt sträckte jag ut min arm för att lägga mig bekvämare och den råkade hamna på ditt lår. Du tar tag i mitt ena finger som om det vore en dött råtta och flyttar den från låret till sängen.
Jag antar att du säkert är minst lika förvirrad som jag och att umgås med mig gör det inte lättare. Men den blicken du hade när du flyttade min hand... avsmak, skulle jag nästan kalla det. Det är den blicken jag har varit så rädd för - jag vill att vi ska kunna skiljas åt som vänner inte fiender. Men nu är den där i alla fall... Det är som att jag sakta men säkert smular sönder inombords.
Hur följer man sitt hjärta, när det knappt vill slå?
Ensam i frihet?
Okej. Den här dagen skulle vara en dag då jag skulle tänka. På allt som har hänt och alla mina beslut, och hur jag känner mig. Jag är så förvirrad och ju mer jag försöker lösa allting desto mer förvirrad blir jag.
Men jag märkte en sak idag. Du klarar dig bättre än mig. Du mår bättre utan mig. Jag menar inte att jag inte klarar mig utan dig, utan bara att du klarar det bättre. Jag är glad att kunna göra som jag vill, men jag känner mig inte så frestad av alla möjligheter jag har. Just nu är det vännerna jag bryr mig om. Jag har ingen lust att vara "ung och dum", jag vill bara vara. Breathe, just breathe.
Jag är trött på att sitta och gråta över det här. Jag är trött på att vara förvirrad och jag är trött på att allting ska vara så svårt. Att jag ska vara så svår som gör allting svårt. Jag vill ha allt och inget. Jag vill göra allt och inget. Jag vill ha dig, men samtidigt vill jag ha andra också. Jag vill kunna umgås med dig utan att behöva tänka på varje liten rörelse jag gör, utan att våra blickar ska mötas och man ser all historia mellan oss.
Jag får helt enket stå för mitt beslut, hålla huvudet högt och låta livet rulla på. För jag vet att jag kommer känna samma sak om vi försöker igen. Men jag kan inte släppa tankarna om oss. Jag saknar tryggheten, känslan av att ha dig liggandes brevid mig. Jag saknar hur du pussar mig på pannan innan jag somnar, och hur du viskar att du älskar mig. Och hur du får mig att känna mig som the worlds greatest bara med en blick. Jag saknar dina dåliga skämt och dina cheesy pickuplines
Det här går inte. Kan inte skriva. Tårarna är ivägen. Hörs!
Sim - hall
Alla som jag har frågat har sagt att jag inte borde klippa hel-lugg, men jag har gjort det ändå. För jag tänker inte gå runt med min Hitlerlugg... Så nu finns det ingen återvändo, jag har klippt lugg och det är helt klart bättre än det jag hade innan.
Nu var det dags att ändra bloggen igen.
Mamma kommenterade ett inlägg och ville veta mer om vad jag gör på bygglektionerna, på "mitt nya liv"... jag har inte hunnit göra så mycket än, så det finns inte så mycket att säga. Första lektionen satt jag och Jonas och gjorde ett teoriprov, vi fick självklart använda böcker eftersom det inte var ett prov för oss bara ett sätt att komma ikapp lite.
Igår mätte vi markhöjden (tror jag) från en busshållplats till en annan. Det tog ungefär en och en halv timme och alla vara trötta och kalla men vi klarade det ändå. Och jag förstog. Sen har jag murat lite på en vägg och ätit snickers. Det är ungefär allt.
Imorgon är det ytterligare en byggdag och kanske har jag något mer intressant att skriva om då. Ha det gött!
Världens bästa Denise
Nu sitter jag hemma hos Denise, ska även spendera natten här. Vi var med Elin en stund också, men hon åkte hem vid middagen. Denise och jag sitter och kollar på "I huvudet på Gynning" och målar naglarna, sen ska vi göra varmchoklad med grädda också (hoppas jag)!
Vid middagen fick jag även en tack-present för skandalen förrförra fredagen. Man tackar, man tackar. Även fast jag tycker att det är en självklarhet att ringa, men men... Det var någonting jag tänkte skriva om när jag var inne i badrummet men nu har jag helt glömt bort det.
Alltså Carolina Gynning... I det här avsnittet besökte hon Jerusalem och hade tydligen någon religiös upplevelse. Visst, jag vill tro att hon inte är så där blåst som hon utåt sätt framhäver sig själv... men nu så var hon nära till tårar när hon beskrev känslan hon fick när hon gick mot den där muren och säger att hon skulle vilja vara med i någon religion. Sen får man se klipp från nästa avsnitt och då är hon med Bert Karlsson och säger "jag vill bli en popstjärna". Jag kan helt enkelt inte ta henne på allvar. Men jag känner henne inte personligen, självklart kan det finnas mer än vad kameran visar.
Hon kanske bara är lika förvirrad som jag, bara att hon tjänar pengar på det.
Vill.Inte.Gå.Upp
Efter skolan idag ska jag klippa mig, på min pappas jobb. Hans arbetskamrat, och föredetta flickvän, är frisör eller något sånt. Jaja, nu måste jag äta min frukost, som består av Jordbuggsfil med Allbran flingor och ett glas juice! MUMMA!
Nu kommer det lite bilder!
Tänk vad snabbt humöret ändras egentligen
Två produkter jag inte kan leva utan just nu! Dove Summer Glow och Rosebud med Jordgubbsdoft. MUMS!
Yet I know that the goal is to keep me from falling
blä för mig
Denise är med Elin. Mickis, Jon, Sebbe och Danne ligger hemma hos Jon och kollar på film. Jag vill också... Men näääää jag ska sitta hemma och tänka! Blääää för miiiig.
If you only try turning around
Jag kom fram till att jag behövde en vecka för mig själv, tänka ut vad jag vill och allt sånt. Jag såg fram emot att åka hem direkt efter skolan och bara sitta och ta det lugnt. Det har varit skönt enda tills nu.
Grejen är att jag kan inte tänka ut saker och ting utan att bli deprimerad. Jag sitter här och vänder allting mot mig själv istället. Jag kommer inte fram till någonting. Ingenting mer än att alla andra säkert mår bättre utan mig istället. Jag vill inte tänka så här, för jag vet att det inte är så. Både Emmeli och Denise har smsat mig idag och frågat om jag vill hitta på någonting ...
AHA! Jag har ju mens nu. Där har vi förklaringen till mitt inte så glada tillstånd. Allt blir bättre. Jag borde kanske bara valt en annan vecka att vara ensam.
There's a light at each end of this tunnel,
You shout 'cause you're just as far in as you'll ever be out
And these mistakes you've made, you'll just make them again
If you only try turning around
It can only get better, we've come this far
Idag var jag i skolan och hade byggteori med bp1a. 40 minuter av ingenting. Sen åkte jag hem. Nu sitter jag här och äter upp det sista från helgens godis och lyssnar på Finally med Fergie (sååå bra).
Det är fett skönt att bara vara hemma nu och inte göra någonting, bara vara med mig själv. Nu äntligen har jag lite tid över att sätta mig och tänka igenom saker i lugn och ro. Jag är så förvirrad just nu, med allt. Jag måste bara sitta ner nu och tänka på allt som har hänt, placera alla nya händelser, människor och platser.
Så nog för nu. Nu ska jag göra ordning någonting och äta och sen sätta mig och läsa boken jag fick låna av Mickis. "Jag dödade mitt barn" heter den, har bara läst några sidor och är typ redan helt fast och vill inte lägga ifrån mig den.
I finally know I needed to grow
Just nu är Mia inne i duschen så jag passade på att skriva lite i bloggen, som hon och jag har suttit och försökt ändra hela morgonen. Men nu kör jag på den här designen ett tag till (som jag härmade Emmeli med, dock har hon bytt igen till en MYCKET snyggare).
Jag satt och tänkte lite, som alltid, och kom fram till att mitt dåliga självförtroende och min osäkerhet är bara ett tecken på omognad. Jag har inte växt upp än. Jag ser ofta mig själv som så mycket äldre än mina vänner. Jag kan sitta och lyssna på deras konversationer och tycka att de är så jävla omogna. Men det är jag egentligen som är omogen. Jag har inte hunnit acceptera den jag är än.
Jag måste lära mig att gilla mig själv, se mina fina egenskaper istället för de dåliga. Visst ska jag självklart inte glömma de dåliga, att veta sina brister underlättar ju när man ska försöka förbättre dem. Jag måste acceptera att det är så här jag ser ut, så här jag är, och jag måste lära mig att älska det. Det är inte förrän då jag kommer känna mig starka som person och mer säker på mina val i livet.
Jag vet att jag kan vara så jävla självsäker och bara utstråla styrka och charm och det är ju så jävla sexigt! Vad är sexigare än någon som är säker på sig själv? Visst det kan ju vara jävligt irriterande också, med dem som verkligen vet att de är snygga och man blir bara äcklad av dem istället. Men när man bara är så där nöjd med sig själv... det är ju som att alla andra också ser den snyggheten då.
Så det finns två saker som jag borde prioritera först av allt. De är att jag ska:
1. Älska mig själv
2. Våga stå på mig och säga ifrån
I've been keeping all the letters that I wrote to you
Jag märkte precis att en av mina högtalera inte funkar. Eller sladden mellan datorn och högtalarna glappar typ, så ljudet fungerar bara om jag håller i sladden på ett visst sätt. Ungefär som jag... Jag fungerar bara när det är någon som håller i mig, finns vid min sida. Så fort jag är ensam är jag inte lika stark, inte lika glad.
Jag trodde jag skulle känna mig starka, friare, efter det här. Men det är ingen skillnad. Jag känner mig fortfarande instängd. Det känns som att jag låter alla andra leva åt mig. Jag trodde att nu skulle jag börja göra allt jag ville göra, men inte kunde. Men ändå "tvingar" jag mig själv att göra saker som jag egentligen inte känner för.
Pappa undrade hur jag mådde. Han sa att mina ögon såg ledsen ut, även fast jag just då faktiskt mådde bra.
Det är bara så mycket just nu
Jag kommer hem (efter att ha spenderat hela dagen med Mickis och CSI) till pappa som är först ledsen för något han inte vill berätta och sen skit förbannad. Mitt humör jag från att vara på topp till det här.
Jag vet att det inte är jag som gör pappa arg. Men jag vet också att det inte är jag som gör honom glad. När pappa är så här... jag känner mig så hjälplös och i vägen. Det finns ingenting jag kan göra för att få honom på andra tankar, jag lyckas bara göra allt ännu värre.
Jag saknar glädje, lycka. Känslan av trygghet och kärlek. Tillhörigheten och värmen. Jag saknar Familjen Génetay.
back to school, here we go!
Straight from the heart
Ett stort tack till er som bryr er om mig, som stöttar mig och hjälper mig genom allt.
Jag älskar er, jag avgudar er!
Fucking skola
So tired but can't sleep
Bara för att det ekar i mitt huvud...
amy diamond - it can only get better (jag gillar videon även fast den inte har något med låten att göra, tihi)
Från skitsnack till idrott, men inte fan intressantare
How can I put it so you'll understand?
Jag hatar den här känslan. Känslan att man inte hör hemma någonstans, att ingen förstår en... Jag är bara jävligt trött på att driva runt, utan mål eller vilja. Jag bara flyter på ett hav av möjligheter utan att dyka ner någon gång, någonstans.
Jag avundas er som har livet planerat. Ni som vet vilka vägar ni ska gå, hur ni ska ta er dit ni vill. Ni med mål och drömmar. Jag har ingen aning vad jag vill göra som stor. Och hur fan kan man ta sig någonstans, vilja ta sig någonstans, utan att veta vart man ska eller hur man tar sig dit.
Enda sedan man var liten har alla lärare pratat om mål, att man måste ha en plan i livet. Jag har aldrig känt att jag har vetat vad jag vill göra med livet. Jag har väl gått dit vinden för mig, som pocahontas.
Rätt komiskt att jag skrev "som pocahontas" med tanken på att jag gjorde ett test på facebook, "vilken disneyprinsessa är du?" och jag blev just pocahontas. Kanske borde jag avundas hennes självsäkerhet och hur hennes motto är "jag går dit vinden för mig". Enligt henne är det som att allting löser sig vart man än är, på ett eller annat sätt. Men det är ett för lätt liv, vem som helst kan leva så. Men jag mår inte bra av det. Jag behöver kanske inget svårt, men jag måste se vart jag går. Jag måste känna att jag är på väg någonstans annars stannar jag. Bryter ihop.
Eller fan, bara massa skitsnack igen. Jag önskar bara att jag kunde få någon uppenbarelse eller vad som helst. Jag klara inte av att känna mig som största förloraren.
Som stor kommer jag vara en sunkig, skuldsatt, kärring som fortfarande tror att hon har livet liggandes under hennes fötter, att hon kan gå dit vinden för henne och lyckas i livet...
Hallå världen!
Jag såg precis klart "I am legend" också! Den var verkligen jättebra och jag rekommenderar den verkligen. Jag tror att, om jag har råd, ska jag gå och se den på bio också. Will Smith som tränar i bar överkropp är helt klart värt att se på bio, det ska upplevas på riktigt!
Nu när jag ansökte om att tjäna pengar på det så började jag fundera... Vilka läser min blogg egentligen? Jag vet en fyra-fem pers som läser den, men här om dagen hade jag 26st läsare till exempel. Woho, jag vet att det inte ens är många läsare. Men vilka är de 20 andra läsarna. Jag har ingen aning. Att jag ska skriva nu "komentera gärna och skriv vilka ni är" känns lite väl ambitiöst egentligen. Det flesta har väl kommit hit av slump och klickar bort så fort de inser vad det står. Men om ni vill höja mitt självförtroende genom att berätta om er själva så skulle jag bli väldigt glad. Det skulle vara skönt att känna att ens liv kanske inte är så meningslöst och tråkigt som man tror. För om andra står ut med att läsa om all skit jag skriver om så har man ju något att se fram emot med allt hemskt som händer än. Då kan man dela med sig till läsarna och kanske få dem att känna sig bättre, eller få dem att känna behörighet.
Det är väl därför jag är så förtjust i bloggar... man får en inblick i hur andra mår och hur de lever sina liv, vilka prioriteringar de har och hur de ser på saker och ting. När jag läser om andras bekymmer får jag även perspektiv på vad som händer i mitt liv. Ibland inser man hur fel man prioriterar eller hur bra man egentligen har det. För mig krävs det ofta att jag läser, ser eller hör om folk som har det sämre än mig för att jag ska förstå hur glad jag borde vara över mitt liv. Kanske finns det även någon där ute som känner samma sak när de läser min blogg. Att de ser mina bekymmer och vänder det till en lösning för deras egna. Vad vet jag?
Ibland funkar det inte med ord, låten säger allting så mycket bättre
Ibland skulle jag vilja ha orken att vara förbannad och verkligen ta ut mina agretioner på folk.
Igår var det sleepover som gällde. Mickis, Jon och Sebbe sov över, det var jättetrevligt. Jon och jag pratade lite om händelsen i fredags och jag känner mer nu att jag inte riktigt har rätten att bry mig. Jag känner mig bara ledsen eftersom jag trodde att J var min vän, inte för att det här säger att hon inte ser mig som sin vän... men jag gör inte så mot dem som jag kallar vänner. Men vi har alla olika sätt att se på saker och ting.
Ibland avskyr jag verkligen mig själv för att jag inte kan stå på mig, att jag alltid är så svag. Om jag känner mig arg eller sur så ska jag få vara arg och sur. Grejen med mig är att jag bara kan vara det så länge ingen annan stör sig av det. Men så fort jag förstår att andra blir sårade av att jag är arg så kan jag inte längre vara arg. Det kanske är en bra egenskap? Men hur mycket ska man behöva ta på sig egentligen. Jag kan inte skrika och skälla, jag kan inte ignorera och hata. Det är inte jag. Jag hatar i smyg, pratar skit och är en riktigt jävla fitta. Jag vet hur man säger ifrån och jag kan säga ifrån. Jag kan säga till också, när det händer något som jag tycker är riktigt fel. Men för det mesta backar jag undan, säger att det var mitt fel och går och hatar inåt. Jag tar det på mig själv, säger åt mig själv att nästa gång ska jag inte låta det påverka mig. Jag känner mig som en tickande bomb, jag kommer snart explodera. Inåt. För självklart lät jag mig aldrig att det är lättare att möta tjuren vid hornen, utan jag drar ut på det så länge som möjligt tills det tillslut, förhoppningsvis, är glömt.
I know I'm better than anyone else
And when you're down and feel alone,Just want to run away,
Trust yourself and don't give up,
You know you better than anyone else,
In a moment, everything can change,
Feel the wind on your shoulder,
For a minute, all the world can wait,
Let go of yesterday
The fray
Where did I go wrong, I lost a friend. Somewhere along in the bitterness
Jag förstår inte varför jag är arg på dig. För jag förstår varför du gjorde som du gjorde, även fast jag inte riktigt vet vad det är du har gjort. Allt jag såg var bara kramar och intima konversationer. Men du känner mig... du vet att jag gör en höna av en fjäder, låter mina fantasier spåra ur.
Nobody said it was easy
Men jag tackar allt för allt stöd, och jag är tacksam. Jag älskar dig, Mickis
grejen är att jag inte har rätten till att bli upprörd eller sårad
It only hurts when I'm breathing, my heart only breaks when it's beating
Ny dag, nya andetag
Iallafall! Ikväll ska jag ut! Till bajenlokalen med allt skönt folk. Det ska bli kul! Så ska jag se om jag hinner förbi Emmeli också, men jag tvivlar på det... är lite jättemycket stressad för att hinna med allt.
Men ha det så bra allihopa, och fortsätt läs för det kommer säkert mer deprimerande inlägg senare!
time will tell
låt hjärtat visa vägen -- pffh
tiden läker alla sår, visst?
det känns inte lättare idag heller.
inte kul att vara ensam hemma nu
Nobody's been saved
And I'm feeling cold and alone
Jag trodde aldrig det skulle göra så här ont att såra den man älskar.
Allt är så konstigt. Det var alltid du som tröstade mig i sånna här situationer, du sa de rätta orden och höll om mig tills jag inte kunde gråta längre. Och nu är det jag som har sårat dig... och jag kan inte fixa det, jag kan inte hjälpa dig. Jag vill så gärna ta tillbaka allt jag sagt och säga att allting kommer bli bra nu, men det skulle inte vara rätt för någon av oss. Jag kan inte förstå att det är jag som gör det här mot dig, det ska vara tvärtom.
I hela mitt liv har jag nästan gjort vad som helst för att inte såra någon, och nu sårar jag istället den som betyder mest för mig. Den som har stått vid min sida i över ett år. Du är ju den sista människan jag vill såra... Du är ju den som har format mig till mitt bättre jag. Vem ska jag nu vända mig till när depritionerna blir för stora?
Det har bara gått en dag. Det är förståligt att det känns så här nu. Det kommer bli bättre, för oss båda, med tiden... i alla fall intalar jag mig det.
Nu mer än någonsin önskar jag att jag kunde klona mig själv. Så att ena ,den kärleksfulla och å så kära, Zabina kunde följa varje steg du tar, älska dig tills förevigt och aldrig aldrig såra dig. Och den andra kunde vandra runt och göra allt de som den vill...
Jag äcklar mig själv! Anledninen att jag sårade dig var för "jag vill vara ung och dum". Jag vill verkligen ta tillbaka allt, för din skull. Men de här känslorna skulle komma tillbaka igen. Även fast det just nu känns som att jag inte kan vara ung och dum utan dig.
Nej nu går jag och lägger mig igen, jag pallar inte skriva, jag pallar inte tänka, jag pallar inte känna. Adjö
now I walk these streets like a stranger in my hometown
även fast det är mitt val, jag som har gjort det, så känns det ledsamt. Som att se en del av sig själv brinna utan att man egentligen kan göra något åt det. Jag hoppas verkligen att det fortsätter så bra som det har gjort idag.
Det går inte att använda sig av bokstäver - som på något sätt bilder ord, som leder till meningar - för att förklara hur jag känner mig. De blir bara tomma, meningslösa. Det är väl därför de kallas känslor, inte ord.
Just take me away
It's a hard thing, faking a smile when I feel like I'm falling apart inside
life is good, right?
And I crinkle my nose
Where ever it goes
I always know
That you make me smile
Please stay for a while now
Just take your time
Where ever you go
simple plan - untitled
Part of me is fighting this, but part of me is gone
I try to make a sound but no one hears me
I'm slippin' off the edge
I'm hangin' by a thread
I wanna start this over again
how could this happend to me?
I'm like a stranger, like a stranger in my own home town
Allt känns så kenpigt just nu... jag är inte säker på någonting längre. Jag har nu en tid funderat på att byta till bygg istället för att kugga datorteknik kurserna. Jag pratade med Göran om det och han skulle kolla upp om det finns plats och allting sånt och så ska jag prata med mamma och pappa om det. Men jag vet inte. Det känns inte som att jag kommer passa in någonstans. Jag vet inte om jag bara är skoltrött eller om jag bara inte har lust att göra någonting. Jag vill vara med mina kära vänner och ha kul. Det vet jag i alla fall. Jag är ju ingenting utan dem.
Jag orkar bara inte göra fel mer. Jag kan verkligen inte gå kvar i teknikklassen eftersom nu är det så avancerat att man måste ha ett intresse för att lära sig. Och det har inte jag. Jag känner inget direkt behov av att kunna mer än vad jag redan kan. Jag vet hur man går in på internet och hur man fixar uppkopplingen när det är knas, och jag kan byta bakgrundsbilder och ja... annars har jag ju pappa!
Bygg... är det mer tilltalande än teknik egentligen? Aja, jag får se vad Göran säger och sen vad päronen har att tillägga...
That don't bother me
I can take a few tears now and then and just let them out
I'm not afraid to cry every once in a while
Even though going on with you gone still upsets me
There are days every now and again I pretend I'm ok
and I hate that I love you so
Jag har ingen aning om hur man åker dit, men jag ska möta upp Denise någonstans hoppas jag. Så kan jag ira runt med hennes klass. Nu ska jag sätta mig och mysa med Jonas innan jag går. Ha det bra, puss!
but it's time for me to go home. It's getting late, dark outside. I need to be with myself in center, clarity, peace, serenity,
Så var det söndag igen... Men helgen har varit förvånasevärt bra!
I fredags hade Stoffe, och hans tvillingsyster, 18års fest. De hade hyrt en lokal som vi var i tills klockan var tio kanske, då drog vi vidare till bajenlokalen. Där fortsatte festen och jag hade jättetrevligt. Jag satt med John och Paulina och pratade om massa roliga grejen.
Sen vid två-tre kanske (?) drog vi därifrån. Då gick vi upp till grillen på gullmarsplan och Denise och jag delade på en baconburgare, så jävla gott! Sen åkte vi hem till Mickis pojkväns lilla hus och sov. Sen vid ett dagen efter åkte jag och Denise hem. Jag skulle hjälpa pappa med tvättstugan och sätta ihop mina nya möbler. Sen runt åtta åkte jag tillbaka till Mickis och sen åkte vi in till slussen och mötte Jonas och Sebbe. Därifrån åkte vi till Peo, som hade lan, alltså massa kompisar sitter och spelar spel tillsammans i flera dagar.
Vi hade världens otur med bussarna. Det var någon som blivit sjuk eller något sånt, så vi fick stå och vänta jättelänge både till Peo och från honom. Men vi kom fram och hem, så det löste sig ju i alla fall.
Nu sitter jag på golvet i mitt rum och studerar de nya möblerna... Anledningen till att jag sitter på golvet är för att jag helt enkelt inte har någon plats någon annanstans. Jag vet inte riktigt hur jag ska få plats med stereon, tvn och datorn när jag bara har en "bänk", eller vad man ska säga. Jaja...
Det kommer inga bilder på rummet nu eftersom det inte är klart på långa vägar. Det är jättestökigt och jag har kvar gamla möbler i mitt rum, eftersom vi inte kan ställa dem någon annanstans. Men det kommer så fort jag tycker det är fint nog.
Finally now my destiny can begin
Though we will have our differences
Something strange and new is happening
Finally now my life doesn't seem so bad
It's the best that I've ever had
Give my love to him finally
welcome to the past
Jadijadijaaaad
Andra, och sista, skoldagen den här veckan. Vi har nu datorlektion, det är ju bara då jag har tillfället att blogga. Igår träffade jag Emmeli, lika trevligt som alltid. Vi var hemma hos mig och kollade på mitt nymålade rum, lagade mat och babblade. Jag fick min skinnjacka igår! Den var inte så snygg som jag hade tänkt mig, tråkigt nog. Men jag ska använda den ändå. Jon säger att den är snygg så jag får väl tro på honom...
Det var inte lättare att somna inatt inte... Vi sov i Jons lilla rum och det blir så fruktansvärt varmt där inne. Vi gick och la oss typ kvart i nio eller något sånt, och jag somnade först efter en kvart ungefär sen vaknade jag igen halv tolv(!). Så jävla irriterande... Hela natten låg jag vaknen kändes det som. Men tydligen sov jag eftersom Jon sa att jag snarkade jättehögt!
Jaja, nu ska jag börja skriva om processorer, guuuuuuud vad kul.
back to school...
Så var man i skolan igen då. Lovet gick aldeles för fort, men jag har haft det väldigt roligt. De sista dagarna på lovet spenderades med Mickis, Sebbe och Jon. De är ju de finaste människorna som finns! Vi slogs, skrattade, åt och spelade mortalkombat. Kan det bli mycket bättre?
På fredag kommer äntligen mina möbler, om det inte blir något förhinder igen...
Efter skolan ska jag träffa Emmeli. Och förhoppningsvis Mickis, för det var inte meningen att börja bråka med henne. De blev, från min sida, lite missförtstått. Hoppas att du vet att jag älskar dig baby! Och om allt går enligt planerat så kommer jag åka hem till Jon sen och sova hos honom. Då kanske jag somnar bättre och tidigare än inatt i alla fall. Jag låg vaken i flera timmar och bara stirrade upp i taket och sen tillslut kollade på tv tills jag sakta somnade.
Fortsatt gott nytt år på er alla!
okej nu blir det lite bilder!
Jag funtar på att ladda upp några bilder från nyår men jag vill inte skrämma livet ur mamma, hon är ju faktiskt sjuk.
(den sista bilden är den väggen som Mickis och jag målade. Fint, visst? Den är inte skitig alltså, det är bara min kamera som är så bra att till och med dammet syns på bilderna.)Det är svårt att följa sitt hjärta när den vill mer än en sak
Så med det sagt... Jag bryr mig inte. Nu går jag dit vinden för mig.
Second chances they don't ever matter, people never change. Once a whore you're nothing more, I'm sorry, that'll never change.
Nu är jag bara trött på allt och ska snart lägga mig i Emmelis sköna säng och kolla på Transformers eller sagan om ringen. Godnatt allihopa! Och förlåt Mickis om du kände dig utanför! Jag älskar dig, hoppas du vet det!
En vän är en person som kommer när andra försvinner
På något sätt finns du alltid där när ingen annan gör det. Det är som att du känner att jag behöver dig. Jag har känt dig i 11 år nu, eller hur? Och visst, vi har inte alltid varit vänner. Vi har bråkat, haft meningslösa pauser och säkerligen hatat varandra. Men samtidigt har vi alltid hittat tillbaka till varandra. Oavsätt hur lång tid vi inte umgås så känns det alltid så naturligt att vara med dig. Man behöver inte försöka vara någon man inte är, man behöver inte bevisa något eller hitta på saker. Man behöver inte ens prata egentligen. Fast det är sällan jag är tyst när jag är med dig, vi hittar alltid något att prata om. Prata, det är väl det ordet jag förknippar mest med dig. Du älskar att prata. I Katarina Norra kom du alltid och spred det senaste skvallret. Haha, du förgyllde många tråkiga bildlektioner.Det är få som har ställt upp för mig så som du har. Du har alltid så många svar och så få frågor. Du lyssnar, stöttar och ger råd. Du får mig att se klart och undvika att göra mina impulsgrejer.
Du är speciel, vi är speciella. Jag älskar känslan när man är med dig. Den där känslan att alltid löser sig... vad det än är för problem, så kommer det lösa sig. Och om det inte löser sig så vet jag att du kommer finnas där sen. För du är inte den som slutar ringa efter ett tag. Utan går det för lång tid utan att man ses så tar du tag i det.
Du ger så mycket, och jag hoppas verkligen att du får tillbaka det också. Jag gör så gott jag kan. Behöver du prata så lyssnar jag, behöver jag prata så låter jag dig lyssna. För det är ju så bästa vänner gör.
Vi klickar så bra, du och jag. För bra ibland. Vi har varit med om mycket skit på grund av hur vi beter oss med varandra. Vi brukar ignorera och frysa ut andra. Men vi har det ju så mycket roligare på egen hand, och de flesta lekarna är ju anpassade endast för två personer. Nej, men vi har en tendes till att dra oss undan när det är många personer. Vi flummar på egen hand. Andra tolkar det väl som något dåligt, men det är så du och jag funkar.
Jag vet inte vad jag mer kan säga. Jag sitter bara här med ett leende på mina läppar och tänker på allt vi har gjort tillsammans. Och allt jag har gjort som skulle ha varit så mycket roligare om du varit med. Du förgyller alla stunder. Åh, vad jag älskar dig Emmeli.
And I'm surrounded by a million people, I still feel all alone. Oh, let me go home
Idag var jag ute och fikade med Emmeli på dejavú, eller hur det kan stavas... När jag kom hem så packade jag ner alla mina prylar i lådor och papperspåsar för IMORGON SKA JAG KÖPA FÄRG OCH MÅLA OM MITT RUM. Åh jag har längtat så länge till att få mitt rum iordning och nu äntligen blir det av! Så när Björne har slutat jobba imorgon får pappa, jag och Emmeli skjuss in till stan där vi ska köpa färg sen börjar jag och Emmeli måla om! Det ska bli så kul. Sen om 9 dagar kommer mina nya möbler!
Jag kan inte hjälpa att det känns som allt i mitt liv kommer lösa sig så fort jag har målat om och satt upp mina möbler. Man måste ju ha en trivsam miljö för att kunna funka normalt och jag behöver verkligen det här. Jag behöver ett rum som jag kan dra mig tillbaka till och bara slappna av i. Så nu mår jag bra, nu är jag på bättringsväg.
då var det 2008 nu då
Nu är jag så jävla uttråkad. Jon och jag har spelar xbox i stortsett hela dagen och gott till 7eleven och köpt oss frukost. Innan jag började blogga har jag legat och stirrat upp i taket och drömt om mina nya möbler, en skinnjacka och ett par svarta jeans. Jag hatar när man ligger och tänker på saker man vill ha, men som man inte har råd med, och man tänker "har jag de där sakerna så kommer allt bli bra". Det känns verkligen så nu... Jag vill inte vara hemma hos pappa för jag verkligen avskyr mitt rum, och jag vill inte gå ut heller för jag ser inte ut så som jag önskar. Typ som en skinnjacka och svarta jeans. Nu har jag ju köpt ett par svarta klackskor också, så det enda som saknas är skinnjackan och jeansen. Fast samtidigt vet jag ju själv att det inte är så lätt.
Jag har inte riktigt tänkt ut några nyårslöften... men att köpa kläder mer eftertanke ska vara något jag ska börja med. Mina impulsköp måste försvinna! För det är sällan jag använder de kläderna mer än en gång. Men min smak av kläder varierar så himla mycket. Ena stunden vill jag se ut som en hippie, andra sekunden vill jag klä mig i kavaj och slips... Jag vill hitta min väg, min stil och mitt liv. Jag vill känna att jag är nöjd över mig själv och att jag är självständig på ett sånt sätt som alla avgudar en för. Jag är fortfarande helt bunden till vad omgivningen tycker om mig. Jag försöker hela tiden klä mig rätt, bete mig rätt, allt för att passa in. Men kanske är jag mer lagd för att sticka ut. Kanske är det mitt rätta kall.
Min besatthet kring vikt och utseende måste jag också ta itu med. Jag vet ju att jag är smal, och att jag inte är särskilt motbjudande så varför kan jag inte bara lära mig att älska den kropp jag har. Hur mycket jag än klagar och bråkar så är det så här jag ser ut, och det går inte att ändra på, i alla fall inte med min ekonomi. Så det är väl egentligen punkt ett på min nyårslöftenslista... Men det där med listor och löften har aldrig varit min grej. Jag kan skriva hur långa listor som helst på hur jag ska bättra mig, men jag följer den aldrig. Jag kommer istället på ursäkter och undanflykter till varför jag inte ska göra det som står... Jag är för lat helt enkelt. Men jag ska försöka nu, för det är ju bara mig själv jag sviker genom att inte genomföra det.
