.

Jag visste väl att det var för bra för att vara sant.

Allt är så konstigt. Det var alltid du som tröstade mig i sånna här situationer, du sa de rätta orden och höll om mig tills jag inte kunde gråta längre. Och nu är det jag som har sårat dig... och jag kan inte fixa det, jag kan inte hjälpa dig. Jag vill så gärna ta tillbaka allt jag sagt och säga att allting kommer bli bra nu, men det skulle inte vara rätt för någon av oss. Jag kan inte förstå att det är jag som gör det här mot dig, det ska vara tvärtom.

I hela mitt liv har jag nästan gjort vad som helst för att inte såra någon, och nu sårar jag istället den som betyder mest för mig. Den som har stått vid min sida i över ett år. Du är ju den sista människan jag vill såra... Du är ju den som har format mig till mitt bättre jag. Vem ska jag nu vända mig till när depritionerna blir för stora?

Det har bara gått en dag. Det är förståligt att det känns så här nu. Det kommer bli bättre, för oss båda, med tiden... i alla fall intalar jag mig det.

Nu mer än någonsin önskar jag att jag kunde klona mig själv. Så att ena ,den kärleksfulla och å så kära, Zabina kunde följa varje steg du tar, älska dig tills förevigt och aldrig aldrig såra dig. Och den andra kunde vandra runt och göra allt de som den vill...

Jag äcklar mig själv! Anledninen att jag sårade dig var för "jag vill vara ung och dum". Jag vill verkligen ta tillbaka allt, för din skull. Men de här känslorna skulle komma tillbaka igen. Även fast det just nu känns som att jag inte kan vara ung och dum utan dig.

Nej nu går jag och lägger mig igen, jag pallar inte skriva, jag pallar inte tänka, jag pallar inte känna. Adjö