.

Kors i taket, vad den här dagen har kännts lång. Det känns som det var i förrgår jag vaknade av mitt larm, med Linda bredvid mig, men det var imorse. Hela dagen efter det har jag spenderat på IKEA med Emmeli och far min. Herre jesus, vad lång tid det tog. Och det hade ju sitt pris också. Pengar jag egentligen inte tror vi har - men, åh, så fin vår lägenhet är nu. Det var dags att införskaffa alla de där onödiga sakerna som vi behöver, fast man egentligen kan leva utan. Men lägenheten känns på något sätt mycket vänligare nu.

Jag saknar Linda när jag ligger här ensam och kall. Jag har väl blivit lite bortskämd av alla hennes nattliga besök. Men det är ju så härligt att höra hennes gris-skratt hela tiden. Aa ni, den där Linda är bra underbar ska ni veta. Jag får trösta mig med att hon har lämnat tredje boken i Twilight-serien åt mig och jag har nu hela natten på mig att läsa. Känner dock att dagens tur på IKEA har gjort sitt för mig inatt. Det är dags att stänga ögonen och njuta av att inte släpa tusen grejer från IKEA och hem något mer. I fortsättningen tänker jag aldrig handla så här mycket där om det inte finns en bil som kan skjutsa hem alla grejer åt mig.

Aja, peace out. Nu ska jag sova - tror jag.

Trots att jag har mått så förbannat bra på senaste tiden så kan jag inte hjälpa att vara på vippen att gråta så fort jag lugnar ner mig. Kanske är det den otroliga kärlekshistorien (Stephenie Meyers serie) jag läser nu som får mitt hjärta att ömma och min längtan att växa. Efter närhet. Någon att tycka om och hålla om.

Egentligen tror jag mest att det handlar om att jag alltid gör så. Även om jag inte är ledsen så gråter jag. Varför? kan man ju undra då. Men det har jag inget riktigt svar på. Kanske för att jag varit så ledsen så länge att det helt enkelt blivit en rutin.

Linda och jag pratade lite smått om döden igår, hon håller på med det i skolan nu nämligen. Jag tror det fick mig att öppna ögonen lite. Jag lägger ner så mycket tid på att må dåligt och tycka synd om mig själv att jag helt glömmer att leva. Jag har försummat mina vänner och familj för istället krypa in i mig själv och äta upp allt positivt. För jag har så fina vänner som inte alls har fått den uppmärksamhet de förtjänar. Så cred till Linda, Emmeli och Mickis (I ain't got no fight in me in this whole damn word, telling you to hold off - you choose to hold on) som har orkat hänga kvar ändå.

Jag har bara saknat så mycket energi på sistone. Minsta lilla ansträngning och jag har gått av på mitten och brutit ihop. Alla ord, och de som inte sagts högt, har tärt på mig onödigt mycket. När jag får reda på att någonting är fel lägger jag mig ner och förstör mig själv istället för att ordna det. Jag har betett mig hänsynslöst och själviskt. Visserligen har jag då mått bra för stunden men det är inte värt det. Det är inte värt att må bra på andras bekostnad.

Jag har varit förjävlig och jag ska bättre mig. Jag ska försöka att ställa upp för er även om jag hellre känner för att sitta i mitt hörn och göra ingenting. För det är ju så enkelt som att jag mår som bäst när jag finns där för er, när jag är med er. Så att jag valt bort er för att tära på min själ istället är helt oförståligt. Men jag har känt mig som en börda. Känner mig fortfarande som en börda för vissa. Ibland känner jag för att skita i er om ni inte vill vara med mig men ibland betyder ni så mycket för mig för att jag inte klarar av det. För det mesta tror jag bara att det är jag som återigen överdramatiserar och analyserar för mycket som vanligt. Time will tell.

Insåg precis att jag inte ens slog på datorn igår eftersom jag låg och läste ur Twilight. DET händer nog aldrig. Då kan ni förstå hur bra den där boken är...

Kolla på Svt2 ikväll klockan 22.30 så får ni se min kära mor. Vet inte så mycket om programet men mamma är där så kolla kolla kolla!

Åkte till skolan imorse, eller imorse och imorse... tog 12-bussen, men ändå. Pratade med kuratorn om min situation och berättade att jag ska hoppa av och börja folkhögskola istället. Claes är nästan bäst. Han erbjöd hjälp om att kolla runt på skolor och sedan gav han olika alternativ på vad jag ska praktisera som/på nu i tre veckor. För egentligen har jag ju praktik med byggarna men jag sa att jag inte vill praktisera på ett bygge. Vad han nu vill är att jag ska försöka komma på vad jag vill göra senare i livet. Eller komma på någonting som jag skulle kunna tänka mig göra i alla fall. Både Mickis och Claes öste på med förslag men ingenting klickar, eller vad man ska säga. Jag lär mig ofta väldigt lätt och jag tycker om väldigt mycket saker så egentligen borde det här inte vara svårt. Men när frågan "Vad vill du göra sen?" kommer försvinner marken under mig. Hjärnan stänger av och magen kniper. Jag vet verkligen inte. Kanske blir det hela värre för att frågan skrämmer mig så mycket. Egentligen kan jag nästan se mig själv i vilket jobb/situation som helst. Jag vet väl bara inte hur jag ska ta mig dit.

Den här veckan ska i alla fall jag och Mickis planera en temadag för 2or och 3or i Nackademin. Temat är Sex och samlevnad och Mickis tanke var att vi ska rikta in oss på allt det som är viktigt. Inte den skiten man fick lyssna på i nian eller så. Jag har alltså något att göra framtill sportlovet i alla fall och sedan har jag antingen kommit på något ställe jag kan tänka mig praktisera på, som inte har med bygg att göra, eller så får Claes tvångssätta mig någonstans så jag åtminstone har någonting att göra. Det här kommer gå bra. Det känner jag på mig.

Det känns som att allting är bra nu egentligen. Jag har alltid mer tankar än normalt som svävar omkring i mitt huvud. Jag känner väl att jag borde säga dem högt för att bli av med dem men orden skrämmer mig och jag vet inte om jag vill höra dem. Jag vet inte heller vilka svar eller reaktioner jag kommer få så därav känner jag att det är bättre att bara hålla käften.

Som alltid vet jag ju inte riktigt var jag står eller hur jag mår. Kanske har jag vant mig vid att känna så här eller så är det helt enkelt bättre. Det känns som att jag börjar tänka klarare och mindre krångligt. Jag tar bort det som inte får mig att må bra och ökar det som får mig att må bra. Kanske är det Linda som har fått mig i balans igen eller så har jag bara nått botten och insett att det finns ingenting där nere. Att det är bättre att må bra. Det är bättre att röra på sig, göra något. Även om det är meningslöst så åtminstone göra något. För att ligga hemma med inget förutom ens tankar är vägen till helvetet. Det äter upp en. Dödar en.

Kanske kan det inte bli bättre förrän man har legat på botten ett tag. Kanske har man inte styrkan att ta tag i saker och ting förrän man har blivit så utmattad att man är på gränsen att ge upp. Kanske är det bara Linda. Som om och om igen får mig att inse att det finns så mycket att leva för. Så mycket att vara nyfiken på och så mycket att prova. Bara leva.

Så länge jag gör någonting, vad som helst, så mår jag bra. Kanske för att det stänger ute alla negativa tankar och känslor eller för att det får mig att känna. Alldeles för länge har jag varit förlamad och förvirrad. Drivit runt i någon form av töcken utan mål eller mening.

Sen började jag leva för att leva. Sedan leva för att må bra och nu, tillsist, leva för att hitta det som gör mig lycklig. Hitta en plats där jag kan känna att jag trivs med det jag gör och den jag är. Jag försöker se alla hinder som prövningar inför det riktiga. Nu hoppas jag bara att den här känslan, det här jaget, håller i sig så jag faktiskt kan åstadkomma någonting mer än förvirrade texter.

Det här är riktigt spännande och så jävla smart idé! Mia och tre av hennes kompisar har som projektarbete valt att leva som judar i tre veckor. De har skapat en blogg där de skriver om hur det är också. Läs! Jag tycker det är sjukt spännande! Det är ju inte så lätt som det låter hellre. Massa regler och grejer de ska följa. Så jävla kul! :)

Känner för att ta bort hela den här skitbloggen. Känner för att bli skitcool och skita i allt. Känner för att säga "Fuck it" som Chris i Skins och bara köra. In i väggen, ut i världen, fuck it. Någonstans hamnar jag i alla fall. Känner för att bli skitsmart och lyckas gräva fram glömda minnen och återuppleva bättre dagar. När det var sommar och jag hade en vän och det räckte. Känner för att skita i vad alla säger och köra mitt egna race. Känner för att sluta bry mig och bli rebellisk. Känner för att sluta känna att jag gör alla besvikna. Känner för att skita i allt som skiter i mig. Känner för att måla naglarna svarta och ha nitar. Känner för att skita i det och klä mig i färger. Känner för att må bra och skita i allt annat. Känner att jag inte orkar det.