.

Det, eller vi, är lite som kvicksand. Ju mer jag försöker ta mig ifrån desto snabbare dras jag ned. Jag behöver någon som drar upp mig, tror jag.

Det känns som att hela min dag har gått ut på att åka. Först åkte jag hem från landet vilket betydde: Åka bil från Göksnårtet till Skärplinge sedan där byta till buss mot Tierp. Sen byta till Upptåget från Tierp till Upplands väsby(?) och därifrån byta till pendeltåg mot härliga Södra Station. Men resan slutade inte där. Då tog jag 4an till Gullmarsplan och sedan tåget mot skarpnäck. Hem ljuva hem, kan man ju tro. Men det var bara hem och duscha och sedan åka vidare till odenplan för att lämna Jonas jeans som har legat hemma hos mig alldeles för länge och sedan åkte jag till slussen för att ta bussen mot Orminge Centrum och sitta där och ta det lugnt med Denise och Alice. Sen bar det av hemåt och nu sitter jag här.

Pappa är ledsen för att jag alltid åker och jag mår bra. Mamma var ledsen för att jag inte ville till landet, men jag mådde bra. Denise är ledsen för att jag åker iväg så fort jag kommer hem, men jag mår bra. Synd bara att jag inte kan må bra när jag vet att andra mår dåligt. Jag skulle kunna ställa in allt för att få andra att må bra. Men resan är betald och Emmeli väntar. Älskade Emmeli.

Det borde ju vara okej, och ganska självklart, att man sörjer något sånt här. Ett förhållande som har hållit i ett och ett halvt år är ingenting man glömmer på en vecka. Jag kommer älta det här på bloggen. Jag kommer skriva om hur jag saknar honom och det vi har för jag gör det. Det här är min dagbok, mina ord och mina känslor. Det är så irriterande att folk alltid ska kommentera, anonymt också, med nedvärderade kommentarer. Som kommentaren "men skärp dig, det är slut" till exempel. Ja, det är slut. Men historien och känslorna är kvar. Jag minns hur bra det kändes när det var bra och jag minns hur det känns när han kysser mig och jag minns hur det känns att ligga i hans armar och inte känna omvärlden. Han och jag är slut, men inte mina ord och mina tankar. Jag kommer fortsätta att skriva för det här är min terapi, det är så här jag går vidare.

Så ni som känner att det är värt att lägga anonyma kommentarer kan ju försöka ta och söka upp mig istället och säga dem till mig face to face. Eftersom de kommentarerna som skrivs verkar vara av personer som åtminstone vet vem jag är. Då blir det inte så svårt att söka upp mig och berätta det för mig.

Så nu sitter jag här, klarvaken och inte en tår har rullat över mina kinder. Allting känns så konsigt. Jag brukar inte ha svårigheter med att gråta och för mig är det självklart att gråta under sådana här tider. Men jag känner mig inte ledsen. Bara tom och... ja, tom. Det är som att någonting inom mig har dött. Någonting är borta. Det är så klyschigt att säga att mitt hjärta försvann med honom men på något sätt så känns det som det.

Mina mage kurrar hela tiden, oavsätt om jag precis ätit eller inte. Det är som att till och med min mage behöver någonting att fylla tomrummet med. Det typ suger i magen och samtidigt har jag den här klassiska klumpen i halsen. Känslan av att något är fel. Det är inte som det ska vara, även fast jag vet att det här är rätt. Men jag kan ändå inte sluta tänka på att jag skulle göra vad som helst för att få ha dig liggandes här bredvid mig, bara för inatt. Bara en gång glömma bort allt som har hänt och bara vara så som vi en gång var.

Jag sitter här och märker att jag börja gunga fram och tillbaka som ett jävla psykfall. Och kanske är det just det jag håller på att bli. För jag klarar mig inte så bra på egen hand. Jag är inte så bra på det här med singelliv. Jag hamnar i situationer som jag inte riktigt trivs i och jag gör saker jag egentligen inte vill göra. Det är som att jag tror att jag måste bete mig på ett speciellt sätt och därför gör jag det. Kanske är det det suget i magen menar. Det kanske inte alls är av saknad till dig utan saknad till mig själv och den personen som jag faktiskt är. För som det är nu så känner jag inte igen mig själv.

Jag vill på något sätt skriva av mig allt. Skriva massa skit, allt som dyker upp i huvudet. Är det inte det jag gör just nu? Kanske är det så här jag ska ta ut allt som sliter i mig inombords. Kanske är inte knepet att gråta längre utan att skriva?

Jag kan inte hjälpa att jag sitter här, gungades fram och tillbaka, och tänker på att jag skulle må bättre om du var här. För det är ju sanning. Du lugnade ner mig när jag började hålla på så här. Jag menar inte nu att mina vänner inte ställer upp för mig, men alla vet ju att han bodde hos mig i stort sätt hela tiden. Och då är det ju klart att man blir en del av varandra. En del som jag faktiskt behöver och inte alls vill bli av med.

Den här gången är värre en vanligt. Hur många gånger har vi inte gjort slut? Fyra? Jag har inget minne av att jag någonsin kännt mig så här förvirrad. Hur vet man vad som är rätt när hjärnan och hjärtat säger helt olika saker? Vad är det man följer och vad säger att vi inte kommer hamna i samma sits igen om ett tag? Jag vill ju uppenbarligen både äta kakan och ha den kvar, och jag vet ju att det är omöjligt.

Alla säger att den närmsta tiden är jävligt svår och man kommer må som piss och sakna den andre. Men grejen nu är ju att jag kan få tillbaka det som det var, vi kommer fortfarande överens och jag tror i alla fall att han fortfarande skulle vilja försöka igen om vi kom till det beslutet. Kanske är det just det som gör grejen så svår? Det vore lättare om vi bara inte pratade med varandra och verkligen avskydde varandra.

Någonstans under den här texten kom tårarna. Det gör så ont, så jävla ont. Och jag kan inte ta på vart det gör ont eller varför det gör ont. Det finns inget smärtstillande mot den här jävla tortyren. Man måste bara lida ut det, vänta ut den. Och när den väl är borta betyder det att du är borta. Att jag tillslut lärde mig att leva utan dig vid min sida. Jag är inte säker på att det är där jag vill hamna heller. Vill jag verkligen lära mig stå på mina egna ben igen? Andas min egna luft? Jag har anpassat mig till ett liv för två och nu ska jag plötsligt göra allting för mig själv? Nu ska jag tänka på mig och mina behov? Jag vet inte vem jag är, eller om jag ens vill lära känna mig själv? Jag tycker om att vara din flickvän, just nu i den här stunden i alla fall. Man är placerad någonstans och alla vet vart man har en. Nu är jag bara Zabina. En okänd blondin i ett hav av andra okända människor.

Poeten i mig har gått och lagt sig, så ni får ursäkta den hysteriskt osammanhängande texten. Det lättaste nu var bara att skriva mellan tårarna eftersom jag, på grund av klockslaget, inte kan skrika. Nu är mina andetag djupa och mina kinder bränner av de salta tårarna som börjar torka. Stormen har lagt sig men jag känner mig lika tom som från början. Vem försöker jag lura med att tårar löser allt? Det är inte lättare att släppa allt och gråta hejdlöst. Det gör bara saker värre, rör upp känslor man helst bör låta ligga gömda. Nu är jag bara förvirrad, mer förvirrad. Vad hände egentligen? Hur hamnade jag här nere och hur tar jag mig upp?

Nu åker jag bort och sedan åker du bort sedan åker jag bort igen och sedan börjar skolan. Vi kommer inte gå i samma klass. Kommer jag ens gå i samma skola? Och vart kommer jag vara efter detta sommarlov? Sommaren då jag fyllde arton och allting sket sig. Nu har mitt jävla ben somnat också.

Jag vaknar med ett ryck - drömde jag bara allt? Ingenting har hänt, eller hur? Allt är som det ska vara. Ingen är sårad, inget är förstört. Det är bara du och jag, som det alltid har varit, visst?

Att höra din röst igår, höra dig säga alla de saker du sa, gjorde bara saker och ting ännu svårare. Du måste förstå att allt som har hänt har lämnat ett för stort hål. Jag vet inte om jag någonsin kommer komma över allt som har hänt och jag vill inte ge dig falska förhoppningar om att vi kanske blir tillsammans igen. För jag tror inte det. Jag tror att det här kommer bli det svåraste året i mitt liv och att vi inte kommer kunna vara vänner, även fast vi vill. Jag tror inte att jag kommer kunna se på dig med samma kära ögon. Jag kommer inte kunna göra något utan dig, utan att undra vad du tänker nu eller hur du känner.

Förra gången vi gjorde slut så konstaterade vi att det inte går att vara vänner, inte så fort i alla fall, och vi sa även att nästa gång det tar slut så tar det slut på riktigt. Vi sa också att vi skulle lämna allt som hänt bakom oss, eftersom vi älskade varandra nu och ville satsa på vårt förhållande. Trots de orden så lämnade vi det inte riktigt bakom oss, vi la det i ryggsäcken och bar på det hela tiden. Ingen av oss hade förtroende kvar från början. Och att vi nu skulle kunna lägga det bakom oss är bara absurt. Det är ännu svårare nu. Hela grejen är mycket värre nu. OCh trots att det smärtar inom mig när jag skriver det så finns det ingen återvändo.

Jag saknar allting med dig. Jag saknar dig som om du vore död, som att det inte finns något alternativ längre. Vi ska bara inte vara tillsammans längre. Det funkar inte längre efter som allting är borta. Jag är borta nu, jag är inte densamma. Jag känner inte igen mig men samtidigt trivs jag med den jag är idag.

Jag saknar allting med dig. Jag saknar din doft, ditt leende, dina läppar. Dina kyssar, dina kramar, din beröring. Jag saknar ditt skratt och jag saknar att se dig äta. Jag saknar att höra sig snarka om nätterna och jag saknar att sätta handen över din mun och klämma åt din näsa för att få dig att sluta. Jag saknar sättet du tröstade mig på, lät mig ligga med ryggen vänd mot dig medan du klappade mig på ryggen. Viskade att du älskade mig och att alling skulle bli bra igen. Jag saknar hur du pratar med min pappa och hur du suckar när jag ber dig massera mina fötter. Jag saknar när du kom in med frukost på sängen till mig även fast jag inte var hungrig. Jag saknar hur jag brukade vakna ensam och gick ut i vardagsrummet och där satt du och kollade på tv, inlindad i mitt andra täcke. Jag saknar hur vi hade två täcken men ändå sov under samma. Eller hur du alltid lyckades få tre kuddar när jag bara hade två. Eller hur du alltid slängde blöta handdukar på golvet, så jag fick sucka och plocka upp dem. Jag saknar att ha dina kläder i min garderob. Jag saknar att tvätta din kalsonger och vika när dem i min troslåda. Jag saknar att känna din närhet och hur intimt det kan vara mellan två personer. Jag saknar att känna att du visste allt om mig och jag visste allt om dig. Jag saknar att hålla din hand och känna att ingenting spelar någon roll nu, världen kan få försvinna om den vill - jag har ändå dig vid min sida.

Jag hatar att jag saknar allt det här men ändå känner att det inte finns någon återvändo. Jag känner att jag klarar mig bättre utan allt det där. Jag vet inte om det är lögn, om jag bara försöker övertala mig själv eller om det faktiskt är det enda rätta. Kanske är vi inte längre menade för varandra och kanske är det nu, efter ett och ett halv år, som vi ska släppa taget och gå vidare.