.

  

Hanna och jag hade världens myskväll och dag för den delen. Det enda vi har gjort är att käkat gott, kollat på bra och läskiga filmer och gråtit till Extreme Home Makeover. En helbra dag helt enkelt, och gud vad mysigt det har varit.

Dagen startade med fyra (jag, Hanna, Tillan och Max) trötta tonåringar som släpar sig iväg till pizzerian och möter upp alltid lika pigga Emmeli. Sedan drar Tillan och Max hem och strax därefter åker Emmeli till jobbet. Hanna och jag rör oss inte ur fläcken på många timmar tills vi tillslut får arslet ur vagnen och går till ica och handlar allting man behöver för en lyckad hemmakväll. Nu ligger vi nedbäddade i min skönsköna säng. Hanna löser korsord i mina VeckoRevyn-tidningar och jag sitter här och skriver. Självklart har vi lugna favoriter på, som vi även hade på ute på balkongen när vi satt där på en madrass och täcken och mös ännu mer. Lite luft måste man ju få, man kan ju inte sitta inne hela dagen.

Nu spelas Mariah Carey - Without you, ni vet "can't live if living is without you". Inte så passande eftersom jag börja bli lite så där natt-deprimerad när man sitter och ojar sig för allt man har gjort fel eller på andra skitsaker. Som min saknad till Sebbe och hur jävla kul vi tre hade (Jonas också) tillsammans. Har kollat genom massa bilder och filmer när vi bara skrattar och flummar hela tiden. Det är konstigt hur fort saker och ting kan förändras och hur allting hade kunnat vara så annorlunda om man bara hade gjort en sak på ett annat sätt. Det finns många "tänk om" i våran saga. Ibland undrar jag om det här verkligen är den rätta vägen. Jag vill påstå att jag mår bra och att allting är under kontroll, men ändå hamnar jag i situationer jag aldrig skulle hamna i om jag hade haft dig vid min sida.

Det är som att jag täpper till det där tomrummet med vad som helst. Och jag tycker inte om det. Missförstå mig inte nu, jag tycker om att vara fri och kunna göra precis de saker som jag vill göra. Men ibland gör jag lite för mycket bara för att få den där klumpen i magen att försvinna. Jag har inte riktigt lärt mig hur jag ska fungera utan dig än, tror jag. För jag har alltid haft dig som min stödpelare, mina kryckor eller som en säkerhetslina. Nu måste jag lära mig att ta hand om mig själv. Bara för att jag inte längre behöver din respekt så behöver jag fortfarande min egen. Du var alltid min klippa, den som höll mig undan från allt ont. Men nu är jag min egen klippa och jag måste lära mig att inte svika mig själv. Förr höll jag mig undan från dåliga saker eftersom jag inte ville såra dig. Nu när jag inte har den spärren finns det inget stopp. Sen sitter man bara där med ångesten och saknar respekt för sig själv. Jag måste varva ner. Ta itu med mig själv. Älska mig själv först innan jag försöker hitta någon annan att älska. För jag vet att jag klarar mig på egen hand. Jag gjorde det ju i nästan 17 år innan jag träffade dig.