finns ingen titel till sådan smärta
Jag tror jag aldrig någonsin har känt mig så här tom. Så här sårad. Så här förödmjukad. Jag påstår inte att jag är värd mer, bara att jag skulle ge dig mer. Du förtjänar mer än din patetiska lapp på köksbordet.
Jag vill inte komma hem. Allting från tunnelbanan hem till mitt rum påminner mig om dig.
Alla gånger vi har suttit på tunnelbanan på väg till skolan, praktiken, hem till dig, till en fest. Alla gånger vi har åkt i rulltrappan och skrattat och kramats och kyssts. Alla gånger jag har mött dig vid spärrarna, kysst dig som att du aldrig skulle lämna min sida. Alla gånger vi har gått vägen hem till mig, fulla som nyktra, glada som arga. När du mötte mig i porten, helt kär, och sa att jag skulle vänta utanför dörrren. Sen hade du tänt ljus och format hallonen som ett hjärta. Du hade lagt fram alla de filmerna du visste att jag ville se eller älskade. Vi såg The Terminal med Tom Hanks. Alla gånger jag har mött dig i dörren och kastat mig i dina armar för att jag älskar dig så mycket, för att du får mig att känna mig så trygg. Alla gånger vi har kyssts, mer än så, i hela min lägenhet. I köket, vardagsrummet, mitt rum, pappas rum. Alla gånger vi har duschat tillsammans och tvålat in varandra. Kysst varandra tills vi faller våta ner i min säng.
Tryggheten är det jag saknar mest. Tomheten utan dig är det som gör det svårast. För du blev så mycket mer än en pojkvän. Du tröstade mig när pressen blev för hård. Du torkade mina tårar och sa att du älskade mig, att du alltid skulle finnas där för mig. Du fick mig att skratta även fast jag kände mig som största förloraren och du fick mig att orka trotts att jag ville ge upp.
Jag vet att det var jag som fick ditt förtroende att svikta från första början. Jag vet att det jag gjorde ute i huvudsta var fel, men jag skulle aldrig, aldrig, göra om det igen. För jag älskade dig. Jag ville inte såra dig, jag kunde inte såra dig.
Ute på krogen pratade jag alltid om dig. Sa vilken härlig pojkvän jag hade trots att han var 91a och inte kunde följa med. Jag skröt och sa att jag hade det bättre hemma med honom är hos någon uppraggad kille i baren. Jag ville ha det så. Jag ville ha Jonas att komma hem till. Sova med. Kyssa. Krama. Bara vara.
Det gör ont. Så jävla ont. Ingen alkohol i världen kan ta bort smärtan. Det konstaterade jag ikväll. För trotts att jag mådde bra största delen av kvällen så slutade det ändå med tårar i denise famn på trappan.
Jag vill inte glömma, men samtidigt vill jag innan minnas. Jag vill inte gå hem och minnas dig, se dig i varje hörn, varje klädesplagg. Jag vill se allting brinna så som vår kärlek en gång brann. Jag vill se allting försvinna så som jag försvinner nu. Det finns ingen återvändo. Det finns inget nytt försök. Jag är krossad, bruten, förstörd.
Jag vill inte minnas dig. Inte nu.
Det finns ibland vänner som man glömt bort men som finns där för dig, du och jag hade någonting zabbe, och jag kommer alltid springa genom oväder och storm för att låta dej känna dig trygg. jag finns här för dig om du vill prata, gråta, skratta, skrika, vänskap dör inte för mig.
Men varför skriver du så här? Om det hade varit så som du beskriver det, varför vill du då göra slut? Inte prata med mig om det du känner är fel, utan bara göra slut. Fullkomligt abrupt. Och få det att låta som ett dåligt skämt när du pratar med någon annan om det?
Nej okej, jag gav dig ingen chans alltså? Så hur länge hade du funderat på att göra slut då? 2 dagar, för det var ungefär så länge sedan vi träffades senast. Men nu har du väl chansen att förklara varför du skrev som du skrev, och jag kan förklara varför jag gjorde som jag gjorde. Vet att det var lågt att bara dra, men om du vill prata, ring mig. Jag kan ge dig svar på allting du har att fråga.
