.

Jag vaknar med ett ryck - drömde jag bara allt? Ingenting har hänt, eller hur? Allt är som det ska vara. Ingen är sårad, inget är förstört. Det är bara du och jag, som det alltid har varit, visst?

Att höra din röst igår, höra dig säga alla de saker du sa, gjorde bara saker och ting ännu svårare. Du måste förstå att allt som har hänt har lämnat ett för stort hål. Jag vet inte om jag någonsin kommer komma över allt som har hänt och jag vill inte ge dig falska förhoppningar om att vi kanske blir tillsammans igen. För jag tror inte det. Jag tror att det här kommer bli det svåraste året i mitt liv och att vi inte kommer kunna vara vänner, även fast vi vill. Jag tror inte att jag kommer kunna se på dig med samma kära ögon. Jag kommer inte kunna göra något utan dig, utan att undra vad du tänker nu eller hur du känner.

Förra gången vi gjorde slut så konstaterade vi att det inte går att vara vänner, inte så fort i alla fall, och vi sa även att nästa gång det tar slut så tar det slut på riktigt. Vi sa också att vi skulle lämna allt som hänt bakom oss, eftersom vi älskade varandra nu och ville satsa på vårt förhållande. Trots de orden så lämnade vi det inte riktigt bakom oss, vi la det i ryggsäcken och bar på det hela tiden. Ingen av oss hade förtroende kvar från början. Och att vi nu skulle kunna lägga det bakom oss är bara absurt. Det är ännu svårare nu. Hela grejen är mycket värre nu. OCh trots att det smärtar inom mig när jag skriver det så finns det ingen återvändo.

Jag saknar allting med dig. Jag saknar dig som om du vore död, som att det inte finns något alternativ längre. Vi ska bara inte vara tillsammans längre. Det funkar inte längre efter som allting är borta. Jag är borta nu, jag är inte densamma. Jag känner inte igen mig men samtidigt trivs jag med den jag är idag.

Jag saknar allting med dig. Jag saknar din doft, ditt leende, dina läppar. Dina kyssar, dina kramar, din beröring. Jag saknar ditt skratt och jag saknar att se dig äta. Jag saknar att höra sig snarka om nätterna och jag saknar att sätta handen över din mun och klämma åt din näsa för att få dig att sluta. Jag saknar sättet du tröstade mig på, lät mig ligga med ryggen vänd mot dig medan du klappade mig på ryggen. Viskade att du älskade mig och att alling skulle bli bra igen. Jag saknar hur du pratar med min pappa och hur du suckar när jag ber dig massera mina fötter. Jag saknar när du kom in med frukost på sängen till mig även fast jag inte var hungrig. Jag saknar hur jag brukade vakna ensam och gick ut i vardagsrummet och där satt du och kollade på tv, inlindad i mitt andra täcke. Jag saknar hur vi hade två täcken men ändå sov under samma. Eller hur du alltid lyckades få tre kuddar när jag bara hade två. Eller hur du alltid slängde blöta handdukar på golvet, så jag fick sucka och plocka upp dem. Jag saknar att ha dina kläder i min garderob. Jag saknar att tvätta din kalsonger och vika när dem i min troslåda. Jag saknar att känna din närhet och hur intimt det kan vara mellan två personer. Jag saknar att känna att du visste allt om mig och jag visste allt om dig. Jag saknar att hålla din hand och känna att ingenting spelar någon roll nu, världen kan få försvinna om den vill - jag har ändå dig vid min sida.

Jag hatar att jag saknar allt det här men ändå känner att det inte finns någon återvändo. Jag känner att jag klarar mig bättre utan allt det där. Jag vet inte om det är lögn, om jag bara försöker övertala mig själv eller om det faktiskt är det enda rätta. Kanske är vi inte längre menade för varandra och kanske är det nu, efter ett och ett halv år, som vi ska släppa taget och gå vidare.