.

Så nu sitter jag här, klarvaken och inte en tår har rullat över mina kinder. Allting känns så konsigt. Jag brukar inte ha svårigheter med att gråta och för mig är det självklart att gråta under sådana här tider. Men jag känner mig inte ledsen. Bara tom och... ja, tom. Det är som att någonting inom mig har dött. Någonting är borta. Det är så klyschigt att säga att mitt hjärta försvann med honom men på något sätt så känns det som det.

Mina mage kurrar hela tiden, oavsätt om jag precis ätit eller inte. Det är som att till och med min mage behöver någonting att fylla tomrummet med. Det typ suger i magen och samtidigt har jag den här klassiska klumpen i halsen. Känslan av att något är fel. Det är inte som det ska vara, även fast jag vet att det här är rätt. Men jag kan ändå inte sluta tänka på att jag skulle göra vad som helst för att få ha dig liggandes här bredvid mig, bara för inatt. Bara en gång glömma bort allt som har hänt och bara vara så som vi en gång var.

Jag sitter här och märker att jag börja gunga fram och tillbaka som ett jävla psykfall. Och kanske är det just det jag håller på att bli. För jag klarar mig inte så bra på egen hand. Jag är inte så bra på det här med singelliv. Jag hamnar i situationer som jag inte riktigt trivs i och jag gör saker jag egentligen inte vill göra. Det är som att jag tror att jag måste bete mig på ett speciellt sätt och därför gör jag det. Kanske är det det suget i magen menar. Det kanske inte alls är av saknad till dig utan saknad till mig själv och den personen som jag faktiskt är. För som det är nu så känner jag inte igen mig själv.

Jag vill på något sätt skriva av mig allt. Skriva massa skit, allt som dyker upp i huvudet. Är det inte det jag gör just nu? Kanske är det så här jag ska ta ut allt som sliter i mig inombords. Kanske är inte knepet att gråta längre utan att skriva?

Jag kan inte hjälpa att jag sitter här, gungades fram och tillbaka, och tänker på att jag skulle må bättre om du var här. För det är ju sanning. Du lugnade ner mig när jag började hålla på så här. Jag menar inte nu att mina vänner inte ställer upp för mig, men alla vet ju att han bodde hos mig i stort sätt hela tiden. Och då är det ju klart att man blir en del av varandra. En del som jag faktiskt behöver och inte alls vill bli av med.

Den här gången är värre en vanligt. Hur många gånger har vi inte gjort slut? Fyra? Jag har inget minne av att jag någonsin kännt mig så här förvirrad. Hur vet man vad som är rätt när hjärnan och hjärtat säger helt olika saker? Vad är det man följer och vad säger att vi inte kommer hamna i samma sits igen om ett tag? Jag vill ju uppenbarligen både äta kakan och ha den kvar, och jag vet ju att det är omöjligt.

Alla säger att den närmsta tiden är jävligt svår och man kommer må som piss och sakna den andre. Men grejen nu är ju att jag kan få tillbaka det som det var, vi kommer fortfarande överens och jag tror i alla fall att han fortfarande skulle vilja försöka igen om vi kom till det beslutet. Kanske är det just det som gör grejen så svår? Det vore lättare om vi bara inte pratade med varandra och verkligen avskydde varandra.

Någonstans under den här texten kom tårarna. Det gör så ont, så jävla ont. Och jag kan inte ta på vart det gör ont eller varför det gör ont. Det finns inget smärtstillande mot den här jävla tortyren. Man måste bara lida ut det, vänta ut den. Och när den väl är borta betyder det att du är borta. Att jag tillslut lärde mig att leva utan dig vid min sida. Jag är inte säker på att det är där jag vill hamna heller. Vill jag verkligen lära mig stå på mina egna ben igen? Andas min egna luft? Jag har anpassat mig till ett liv för två och nu ska jag plötsligt göra allting för mig själv? Nu ska jag tänka på mig och mina behov? Jag vet inte vem jag är, eller om jag ens vill lära känna mig själv? Jag tycker om att vara din flickvän, just nu i den här stunden i alla fall. Man är placerad någonstans och alla vet vart man har en. Nu är jag bara Zabina. En okänd blondin i ett hav av andra okända människor.

Poeten i mig har gått och lagt sig, så ni får ursäkta den hysteriskt osammanhängande texten. Det lättaste nu var bara att skriva mellan tårarna eftersom jag, på grund av klockslaget, inte kan skrika. Nu är mina andetag djupa och mina kinder bränner av de salta tårarna som börjar torka. Stormen har lagt sig men jag känner mig lika tom som från början. Vem försöker jag lura med att tårar löser allt? Det är inte lättare att släppa allt och gråta hejdlöst. Det gör bara saker värre, rör upp känslor man helst bör låta ligga gömda. Nu är jag bara förvirrad, mer förvirrad. Vad hände egentligen? Hur hamnade jag här nere och hur tar jag mig upp?

Nu åker jag bort och sedan åker du bort sedan åker jag bort igen och sedan börjar skolan. Vi kommer inte gå i samma klass. Kommer jag ens gå i samma skola? Och vart kommer jag vara efter detta sommarlov? Sommaren då jag fyllde arton och allting sket sig. Nu har mitt jävla ben somnat också.