.

Trots att jag har mått så förbannat bra på senaste tiden så kan jag inte hjälpa att vara på vippen att gråta så fort jag lugnar ner mig. Kanske är det den otroliga kärlekshistorien (Stephenie Meyers serie) jag läser nu som får mitt hjärta att ömma och min längtan att växa. Efter närhet. Någon att tycka om och hålla om.

Egentligen tror jag mest att det handlar om att jag alltid gör så. Även om jag inte är ledsen så gråter jag. Varför? kan man ju undra då. Men det har jag inget riktigt svar på. Kanske för att jag varit så ledsen så länge att det helt enkelt blivit en rutin.

Linda och jag pratade lite smått om döden igår, hon håller på med det i skolan nu nämligen. Jag tror det fick mig att öppna ögonen lite. Jag lägger ner så mycket tid på att må dåligt och tycka synd om mig själv att jag helt glömmer att leva. Jag har försummat mina vänner och familj för istället krypa in i mig själv och äta upp allt positivt. För jag har så fina vänner som inte alls har fått den uppmärksamhet de förtjänar. Så cred till Linda, Emmeli och Mickis (I ain't got no fight in me in this whole damn word, telling you to hold off - you choose to hold on) som har orkat hänga kvar ändå.

Jag har bara saknat så mycket energi på sistone. Minsta lilla ansträngning och jag har gått av på mitten och brutit ihop. Alla ord, och de som inte sagts högt, har tärt på mig onödigt mycket. När jag får reda på att någonting är fel lägger jag mig ner och förstör mig själv istället för att ordna det. Jag har betett mig hänsynslöst och själviskt. Visserligen har jag då mått bra för stunden men det är inte värt det. Det är inte värt att må bra på andras bekostnad.

Jag har varit förjävlig och jag ska bättre mig. Jag ska försöka att ställa upp för er även om jag hellre känner för att sitta i mitt hörn och göra ingenting. För det är ju så enkelt som att jag mår som bäst när jag finns där för er, när jag är med er. Så att jag valt bort er för att tära på min själ istället är helt oförståligt. Men jag har känt mig som en börda. Känner mig fortfarande som en börda för vissa. Ibland känner jag för att skita i er om ni inte vill vara med mig men ibland betyder ni så mycket för mig för att jag inte klarar av det. För det mesta tror jag bara att det är jag som återigen överdramatiserar och analyserar för mycket som vanligt. Time will tell.