.

Igår var det sleepover som gällde. Mickis, Jon och Sebbe sov över, det var jättetrevligt. Jon och jag pratade lite om händelsen i fredags och jag känner mer nu att jag inte riktigt har rätten att bry mig. Jag känner mig bara ledsen eftersom jag trodde att J var min vän, inte för att det här säger att hon inte ser mig som sin vän... men jag gör inte så mot dem som jag kallar vänner. Men vi har alla olika sätt att se på saker och ting.

Ibland avskyr jag verkligen mig själv för att jag inte kan stå på mig, att jag alltid är så svag. Om jag känner mig arg eller sur så ska jag få vara arg och sur. Grejen med mig är att jag bara kan vara det så länge ingen annan stör sig av det. Men så fort jag förstår att andra blir sårade av att jag är arg så kan jag inte längre vara arg. Det kanske är en bra egenskap? Men hur mycket ska man behöva ta på sig egentligen. Jag kan inte skrika och skälla, jag kan inte ignorera och hata. Det är inte jag. Jag hatar i smyg, pratar skit och är en riktigt jävla fitta. Jag vet hur man säger ifrån och jag kan säga ifrån. Jag kan säga till också, när det händer något som jag tycker är riktigt fel. Men för det mesta backar jag undan, säger att det var mitt fel och går och hatar inåt. Jag tar det på mig själv, säger åt mig själv att nästa gång ska jag inte låta det påverka mig. Jag känner mig som en tickande bomb, jag kommer snart explodera. Inåt. För självklart lät jag mig aldrig att det är lättare att möta tjuren vid hornen, utan jag drar ut på det så länge som möjligt tills det tillslut, förhoppningsvis, är glömt.