.

Det här bytet till bygglinjen måste gå genom djävligt snart, jag pallar snart inte med all skit.

Jag hatar den här känslan. Känslan att man inte hör hemma någonstans, att ingen förstår en... Jag är bara jävligt trött på att driva runt, utan mål eller vilja. Jag bara flyter på ett hav av möjligheter utan att dyka ner någon gång, någonstans.

Jag avundas er som har livet planerat. Ni som vet vilka vägar ni ska gå, hur ni ska ta er dit ni vill. Ni med mål och drömmar. Jag har ingen aning vad jag vill göra som stor. Och hur fan kan man ta sig någonstans, vilja ta sig någonstans, utan att veta vart man ska eller hur man tar sig dit.

Enda sedan man var liten har alla lärare pratat om mål, att man måste ha en plan i livet. Jag har aldrig känt att jag har vetat vad jag vill göra med livet. Jag har väl gått dit vinden för mig, som pocahontas.

Rätt komiskt att jag skrev "som pocahontas" med tanken på att jag gjorde ett test på facebook, "vilken disneyprinsessa är du?" och jag blev just pocahontas. Kanske borde jag avundas hennes självsäkerhet och hur hennes motto är "jag går dit vinden för mig". Enligt henne är det som att allting löser sig vart man än är, på ett eller annat sätt. Men det är ett för lätt liv, vem som helst kan leva så. Men jag mår inte bra av det. Jag behöver kanske inget svårt, men jag måste se vart jag går. Jag måste känna att jag är på väg någonstans annars stannar jag. Bryter ihop.

Eller fan, bara massa skitsnack igen. Jag önskar bara att jag kunde få någon uppenbarelse eller vad som helst. Jag klara inte av att känna mig som största förloraren.

Som stor kommer jag vara en sunkig, skuldsatt, kärring som fortfarande tror att hon har livet liggandes under hennes fötter, att hon kan gå dit vinden för henne och lyckas i livet...