I'm like a stranger, like a stranger in my own home town

Allt känns så kenpigt just nu... jag är inte säker på någonting längre. Jag har nu en tid funderat på att byta till bygg istället för att kugga datorteknik kurserna. Jag pratade med Göran om det och han skulle kolla upp om det finns plats och allting sånt och så ska jag prata med mamma och pappa om det. Men jag vet inte. Det känns inte som att jag kommer passa in någonstans. Jag vet inte om jag bara är skoltrött eller om jag bara inte har lust att göra någonting. Jag vill vara med mina kära vänner och ha kul. Det vet jag i alla fall. Jag är ju ingenting utan dem.

Jag orkar bara inte göra fel mer. Jag kan verkligen inte gå kvar i teknikklassen eftersom nu är det så avancerat att man måste ha ett intresse för att lära sig. Och det har inte jag. Jag känner inget direkt behov av att kunna mer än vad jag redan kan. Jag vet hur man går in på internet och hur man fixar uppkopplingen när det är knas, och jag kan byta bakgrundsbilder och ja... annars har jag ju pappa!

Bygg... är det mer tilltalande än teknik egentligen? Aja, jag får se vad Göran säger och sen vad päronen har att tillägga...

I can take the rain on the roof of this empty house
That don't bother me
I can take a few tears now and then and just let them out
I'm not afraid to cry every once in a while
Even though going on with you gone still upsets me
There are days every now and again I pretend I'm ok


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0