mitt alter ego och jag
Jag är inte särskilt kreativ idag. Orden sviker mig så istället använder jag mig av en gammal text som jag hittade på min dator från 19 april.
Jag minns när jag var tretton år. Jag hade börjat i en ny skola och fått nya vänner. Jag hade blivit tilldelad min roll i klassen. Jag var en i mängden. Jag stack aldrig ut. Kanske i början. Men jag intog snabbt rollen som den blyga och tysta. Det var då jag började känna att jag hamnat fel. Jag trivdes inte. Kände att jag var menad för något större, något mer. Mitt liv var inte tillräckligt händelserikt för min mentala hälsa. Så jag agerade i drömmarna istället. Där levde jag ut mina vildaste fantasier. Där bröt jag mig fri från mina osynliga kedjor och gjorde precis allting jag kände för. Enda sedan dess har jag stundvis känt mig fången i min egen kropp. På senare tid känner jag oftare och oftare att min kropp är för liten för mig. Skinnet stramar åt och jag måste ut. Luften känns inte tillräcklig och lägenheten krymper. Jag känner nästan hur själen skaver inuti. Men jag kan inte springa tillräckligt fort för att fly från mig själv. Ingen musik kan spelas högt nog för att tysta mina tankar. Alkoholen dränker inte mina känslor utan får dem att flyta högre upp.
Nu mera känns det som att jag spelar när jag är mig själv. För jag är inte mig själv i vanliga fall. Jag är den alla förväntar sig att jag ska vara. Jag är den som jag rollsatte mig själv som när jag var tretton år. Därför blir allting ett spel, en teater, och därför kan jag bara vända mig till mina drömmar för att söka något slags skydd. För att få gömma mig från strålkastarna som bara bländar istället för att lysa upp. Därför kan jag aldrig vara lycklig för även när allting går bra så vet jag inte om det är bra för mig eller för min karaktär. Jag vet inte om jag gör det jag gillar eller om jag gör det som alla tror att jag gillar. Jag vet inte om jag är vän med mina vänner för att jag behöver dem eller för att de behöver mig. Mina behov har liksom aldrig kommit först. Så länge jag kan minnas har jag alltid försökt tillfredställa alla andra istället för mig själv. Det är inte ofta jag gråter ut hos en kompis eller ringer när det händer något. Det är inte ofta jag söker skydd hos en vän när mina väggar rör sig inåt. Jag stannar hemma och väntar på att dem ska krossa mig. Oftast så slår inte ens tanken mig att jag ska höra av mig till någon. För så länga jag kan minnas har jag alltid hanterat problem på egen hand. Istället för att prata med någon så stänger jag in tankarna i mig själv. Därför blir det instängt tillslut. För jag vädrar aldrig. Allting bara lägger sig på hög inuti för jag kan inte ta itu med dem när jag inte yttrar dem högt. Ingenting blir logiskt när problemen simmar runt i ett hav av andra problem.
När det blir för mycket så lättar jag på trycket. Då gråter jag tills jag känner mig tom. Men att bara gråta löser ingenting. Nästa gång jag faller blir det desto hårdare. När jag sedan slutat gråta känner jag mig inte bara tom utan även som att någonting saknas inuti.
Det låter som du behöver ge dig ut på en lång resa. Du kanske ska söka jobb utomlands nästa år? Börja med Norge. Vidare till London och New York. Eller byt stad! Bo på internat på en folkhögskola och gå en foto- eller skrivarutbildning.
Du är på väg ut ur puppan. Inte undra på att kroppen känns för trång. Flygfärdig. Jag stödjer dig vilken väg du än väljer.
Livet är både ett tröskverk och ett äventyr. Först väntar man och väntar man. Sen händer det grejer. I promise.
Hej Byggbabbe!
Fast nog har du väl sökt skydd hos oss ibland och det med rätta, som din andra "familj". Jobbigast var sommaren 2008 då du sökte skydd men det kändes som om ingen av oss räckte till, du var inte redo inte mogen ville inget, göra inget utan bara ligga där o grotta in dig och Dize, ja, det är också ett sätt o läka på.
Vi hade dock ingen aning o var inte förberedda alls utan trodde att ni ville ha semester o göra massa kul saker, åka med oss andra på "utflykter" , bada sola, träffa släkt osv, men som sagt där låg ni i lilla huset när ni inte satt på trappan o rökte eller släpade er in i huset för att inta föda.....trots den goda maten så var det mer som ett måste. O jag blev väl lite sur faktiskt för det deppade, det destruktiva drog liksom ned oss alla. Det blev lite tungt o trist....hade jag varit förberedd så ok då hade jag väl fyllt kylen i lilla huset så hade ni kunnat bli där....o sköta er själva, nu blev det mera, men kom in o ät då eller gå upp då, töm askkoppen som en tjatig extramamma mm mm. Ja, ja det löser sig alltid men nu har vi inte sett dig sedan studenten o det är ju ett tag sedan, så vi får hålla utkik här i stället! Håller med Tina, gå ut din skola det du har kvar, ta studenten o ut i livet med dig...ta tag i det vår byggbabbe!
Stor puss till båda!
