.

Jag och Mattias hade ett kort snack här om dagen. Vi pratade om förhållande och när det tar slut och sådant där. Har haft en obehaglig känsla i magen sedan dess. Känner mig tung.

Jag skriver helst inte om Jon här. Vet inte ens om han läser min blogg fortfarande. Men det är som att jag konstant undviker honom. Hans namn får mitt hjärta fortfarande att stanna. Det är inte som att jag fortfarande går runt och önskar att vi vore tillsammans men det är konstigt hur det bara kan ta slut. Man delar allt och sedan ingenting. Han var min bästa vän och nu vill jag periodvis inte ens höra hans namn. Jag kan fortfarande bli så jävla förbannad. Så jävla ledsen. För allt. Hur det tog slut och hur jag behandlade honom på slutet. Hur otroligt fittiga vi båda var mot varandra. Men när jag och Mattias pratade var det som att jag öppna den där lådan jag har gömt längst in i själen. Började tänka på alla bra saker vi var med om. På hur jag var kär. Mindes hur jag aldrig tyckte jag var nära nog. Jag vill vara under hans hud. Ville krama till revbenen bröts. Ville kyssa tills känseln i läpparna försvann.

Det är fint. Det är jävligt fint. Att man kan älska någon annan. Att man kan vara kär. Det är som att jag har glömt bort det. Har varit så inställd på att bara gå vidare. Att träffa någon ny. Mest bara för att gnida det i hans ansikte. Inte för att älska och vara kär. Det har nästan gått ett och ett halvt år och jag ser det fortfarande som en tävling. Jag har helt tappat mig själv. Och även det har jag lyckats förtränga. Jag har bara accepterat hur jag beter mig nu. Jag har egentligen inte gjort någonting. Men det är mitt sätt att tänka. De där tankarna och känslorna som jag inte delar med mig här i bloggen. Jag har varit så fruktansvärt förvirrad. Det är som att min kropp bara är en del av mig och själva jag sitter inuti magen i en bubbla och bankar hårt för att komma ut. Och ibland. När jag kör på som mest, så känner jag hur det dunkar i magen på mig. Känner hur jag försöker ta mig ut.

Jag tror inte det handlar om Jon alls egentligen. Jag tror jag bara har lättare att greppa det om jag tänker så. För jag har ingen aning varför jag mår som jag gör ibland. När allting går rätt men jag känner mig fortfarande fel. När jag sitter med alla jag älskar och ändå känner mig så fruktansvärt ensam.

Ibland tror jag att jag mår så här för att jag helt enkelt är lycklig. Jag kan egentligen inte komma på någonting som är fel i mitt liv just nu. Jag är inte van vid det. Så ibland tror jag att det känns fel för att det är rätt. Jag mår aldrig bra. Så då är det klart att man blir misstänksam. Ibland tror jag också det är för att allting rör sig så mycket snabbare än vad jag gör. Ibland rör till och med jag mig snabbare än vad mitt psyke gör. Då blir det också fel. Ibland vill jag bara trycka på paus och gå igenom allt, men världen fortsätter ändå.

Sen är jag medveten om att jag alltid kommer ha motgångar. Det kommer perioder då jag bara mår så här. Utan anledning. Det är som att det är mitt sätt att ladda batterierna. Jag mår dåligt ett tag och sedan kör jag vidare.

Och det är under de perioderna som jag saknar hans famn. Saknar hans hand på axeln. För jag älskade honom så mycket att hans närvaro lugnade mig. Han var så länge den enda som förstod mig, den enda jag ville vända mig till. Och det sitter fortfarande kvar när jag mår dåligt. Och jag tror att det kommer sitta kvar till jag hittar någon annan som jag älskar så mycket. Måste bara lära mig att hantera det istället för att avfärda det som pesten. Det är inte hela världen att sakna honom. Att sakna att vara tillsammans med någon.