.

Det har varit en fantastisk helg med tårar och återföreningar, 50 års kalas och Linda i sängen. Jag är frisk medan alla andra verkar bli förkylda. Äntligen kom mina näsdukar till användning för deras riktiga syfte - snoriga näsor. Note to self: Skaffa nässpray till täppta, snarkiga, vänner.

Efter att ha spenderat gårkvällen och dagen med Linda börjar jag få perspektiv på mitt liv igen. Allting flyter faktiskt på bra nu och jag är nyfiken på vad som väntar där ute i världen. Jag vill snoka, upptäcka och utforska.

När du lämnade mig blev det ett tomrum. Tiden läker alla sår, det har vi alla hört. I mitt fall blev bara tomrummet så stor att jag lärde mig att leva med det. Att vara halv är ingenting ovanligt för mig nu för tiden. Det är rätt konstigt, och nästan skrattretande, hur man kan ha allting men ändå sakna just Dig. Jag är nöjd med mitt liv och allt som ingår, men ändå är det dig jag behöver när jag kommer hem och ska sova.

Till dig som kommenterade i förra inlägget:
Det är svårt att glömma någon som har haft en sådan stor inverkan på mig. Jag har en tendes till att älta problem tills jag helt enkelt inte orkar, eller har glömt bort dem. Den här bloggen är min terapi. Jag skriver ner det jag känner här, förmedlar och förklarar, för att sedan kunna släppa det och gå vidare. Under dagarna eller de kvällar jag spenderar med mina vänner har jag inga problem att se framåt. Jag brinner för att vara jag. Jag älskar att bara vara jag. Att det bara är min börda jag bär på, det är bara mig det handlar om. Jag behöver inte tänka på någon annans känslor än just mina. Men att glömma någon man delat allt med i ett och ett halv år, och som man fortfarande går i samma skola som. är ingenting man går vidare från så fort. Jag behöver tid att utvecklas och förstå vad det är som har hänt. Det får ta den tid det tar och jag kommer beskriva vägen dit, steg för steg. Deal with it.

Jag har börjat vänja mig nu vid att vara "själv" och faktiskt till och med börjat uppskatta det. Jag trivs med att jag kan åka in och träffa en vän i nöd helt utan att tveka eller behöva dra med mig en pojkvän. Jag gillar att jag alltid finns till hands, om jag inte är med en annan vän. Jag älskar att kunna ställa upp för mina vänner och jag älskar att jag har så mycket tid för mig själv. Inte för att jag använder tiden smart, jag somnar bara framför tvn. Men nu har jag möjligheten att börja ta hand om min kropp och själ, precis i det tempot som jag själv önskar.

Kanske blir det inte en så seg vinter ändå.

Så, det jag lär mig genom att skriva eller studera mitt sätt att hantera den här situation är att allt handlar om attityd. Fake it until you make it. Jag mår bra när jag ler även om jag dör inombords. Jag mår bättre av att hålla huvudet högt och svälja tårarna. Jag mår bättre av att låssas vara oberörd av att se dig knata runt i korridorerna utan att du håller min hand i din. Så vi kör på det ett tag nu.

Jag mådde ju fantastiskt under sommaren och det var för att jag helt enkelt gjorde allt för att inte tänka på det. Det tänker jag göra nu med (men ni vet ju redan att imorgon eller dagen därpå kommer det komma ytteliggare ett sådant där deprimerande inlägg).

Jag tänker aldrig gå från Mia! Härifrån tar det typ en kvart för mig att komma till skolan, port till port!

Hade det varit en film hade jag suttit med whisky i ena handen och en cigg i den andra. Mina svarta naglar och röda, söndergråtna ögon hade fått det hela att se vackert ut, på ett tragiskt sätt. Det hade varit mörkt runt omkring mig, kanske tända ljus, och bilder på oss hade legat utspridda på golvet. Jag hade tagit upp ett kort, med mina läppar ömt greppande om cigaretten, och tänt min silverfärgade tändare. Jag hade fört kortet mot lågan och sett våra leende ansikten förvridas och tyna bort för att sedan slänga ner den bland resten av bilderna. Genom lågorna skulle man se hur tomma mina ögon var då jag stirrade på elden som om jag såg mitt eget hjärta brinna.

Nej nu tänker jag svälja min stolthet och för en gångs skull ta itu med tyngden på mina axlar. Det är okej att sörja det vi hade och det är okej att vara känslomässigt labil. Frågan är om jag ens orkar ta itu med det längre? Det känns som att all kraft har gått åt till att dölja det hela.

Så jag sitter här med datorn i knät och hör hur tårarna slår mot tangentbordet. Är det värt det? Orkar jag fortsätta gråta varje kväll för att jag saknar att ha någon, Dig, liggandes bredvid och klaga på att jag alltid vill att du ska massera mina fötter? Känner jag att jag har kraften kvar att göra det här? Nej. Är jag inte trött på somna av utmattning och vakna tröttare än innan? Svar ja. Så varför gör jag det? Varför låter jag mig själv komma in på de här tankarna? Varför kan jag inte vara med mig själv i fem minuter utan att falla ihop i en patetisk liten hög? Jag tycker inte om att känna mig svag och jag tycker inte om att du fortfarande har kontroll över mig, och mitt humör, trots att vi inte är Vi längre.

Jag är trött, så jävla trött, på att vara trött på det här. Jag mår så jävla bra om dagarna, känner mig så jävla bra när vi kan ses varje dag utan att jag saknar dig, sen går solen ner och så min styrka. Hur ska jag klara mig i vinter när solen nästan aldrig skiner?

Jag vet att jag älskar Denise för jag kan skriva hur mycket, hur ofta och hur länge som helst om hur mycket jag älskar henne och hur hon skulle få mig att le även om jag blev av med allt här i världen.

Jag vet att jag älskar Mia för att höra hennes skratt får mig att rysa långt in i själen och vetskapen om att hon faktiskt ibland föredrar mitt sällskap över andra får mig att känna mig så speciell att jag borde vara efterlyst av Antikrundan.

Jag vet att jag älskar Linda för att varje gång jag har varit med henne känner jag mig som världens härskare, ingenting är omöjligt och jag är värd det bästa. Att ha en sådan vän är ingenting man sopar under mattan. Linda är one of a kind.

Jag vet att jag älskar Mickis för när jag är med henne har jag inga hämningar. Jag är mig själv fullt ut och ingenting är så befriande som att känna sig uppskattad för den man är.

Jag vet att jag älskar Emmeli för när man behöver någon att prata med har hon en tendes att alltid finnas där oavsätt om man har ringt henne eller inte, det är som att hon känner på sig att jag behöver henne.

Jag vet att jag älskar Hanna för varje gång hon ringer eller smsar utropar jag alltid "Åh Hanna!" och hennes värme och positiva attityd får mig att häpna varje gång.

Jag vet att jag älskar Dig och alltid kommer göra det för varje gång jag ser dig sticker det till i hjärtat och det är alltid din bild jag somnar med fastklistrad innanför ögonlocken.

Emmeli, Emmeli, Emmeli... Hon är nog den konstigaste människa jag känner. På ett bra sätt alltså.

Vetskapen av att Emmeli skulle komma till mig fick mig att städa och dammsuga mitt rum och städa i badrum och kök. Sedan när Emmeli kom hit konstaterade hon att vi inte hade möblerat om i vardagsrummet än som vi pratade om sist hon var här. Med det sagt satte vi igång att möblera om. Sedan när vi satt i köket och småpratade frågade Emmeli, mitt inne i en annan diskussion: Vad ska vi ha för färg här inne då?

Under möblering storstäda även Emmeli vardagsrummet. Hon dammsög, dammade, skrapade bort stearin-stänk, sorterade allt skräp och torkade av fönstrena lite grann. Och allt detta gjorde hon på sin enda lediga dag. Jag känner mig hedrad. Hon är alltid så full av energi, den där Emmeli.

Det känns lite som att det inte är förrän nu jag verkligen har förstått det. Vi kommer inte längre sova sida vid sida med varandra, vi kommer inte hålla om varandra tills det blir för klibbigt. Vi kommer inte vakna tillsammans och åka till skolan, halvsovandes och småsura på varandra. Vi kommer inte komma in i bygghallen hand i hand och vi kommer inte byta om tillsammans.

När vi ses är det som att vi inte känner varandra längre. Vi pratar om aktuella ämnen, som familj och vänner, men ändå finns det ingenting där. Vi är som två gamla vänner som mest ses för att det är så det ska vara. För att man minns hur det en gång var och det är så fint att det är ingenting man släpper så lätt. Men nu är vi ingenting, det här är inte fint.

Och imorgon ska jag tillbaka till skolan, tillbaka till en verklighet som jag inte känner mig redo för. I snart två månader har jag gjort allt jag kan för att dränka smärtan, täppa till den eller slänga iväg den. Jag har inte haft tiden, eller tagit mig tiden, till att sortera allt och reda ut det här jävla trasslet. Vi ses och jag låssas om som att jag inte har mått dåligt. Vi säger hejdå och jag kramar dig som om du vore vem som helst.

Det är svårt att inse att vi nu mera är två individer. Vi gjorde alltid allting tillsammans och vi visste exakt vad den andre tänkte eller skulle säga. Nu har jag ingen aning längre vad du tänker på eller ens vad du gör om dagarna. Och att förlora det är ingenting man glömmer på två månader och det är definitivt ingenting man ska kväva i två månader. Så nu ska jag gå till en skola som inte längre känns som min och träffa människor jag aldrig brytt mig om att lära känna.

Jag önskar jag kunde skriva att det känns skönt att jag nu står för mitt egna öde. Det är jag som väljer vilken väg jag ska gå och det är jag som tar upp kontakten med människor. Jag lever för mig själv och tänker inte på någon annans bästa än just mitt eget. Men om sanningen ska fram så är jag livrädd för att ta mina egna beslut. Jag har alltid haft någon annan att luta mig mot och valt vägar beroende på andra. Jag önskar att jag kunde dela det här nya livet, den här nya människan, med dig. Det suger bara att veta att jag inte hade varit så här om det inte vore för dig. Det suger att jag trots smärtan uppskattar den jag är idag. Jag lever, som aldrig förr och jag lever för mig.

Det här har varit den bästa sommaren på längre. Allt har flytit på så bra och jag har träffat så många underbara människor, gjort så mycket roliga saker och varit på sådana härliga ställen. Kanske är det därför det känns så hårt att komma tillbaka till mitt gamla liv. För att jag nu i två månader har varit någon annan, någon självständig som har vågat leva. Jag vill inte komma tillbaka till den gråa och komplicerade personen jag var. Samtidigt som jag saknar exakt varje liten enformig rutin jag hade innan sommarlovet.

Jag tror att det jag saknar mest, och det som fortfarande får mig att vilja gråta varje morgon, är att vakna upp med dig liggandes brevid mig. Att se ditt nyvakna ansikte och veta att du är min, att vi är varandras och ingenting kommer emellan oss.

Jag tror inte jag någonsin har haft sån här ångest inför skolan. I vanliga fall är det någonting som får mig att vilja komma tillbaka. Men ingenting kommer vara som det var innan sommaren. Jag hade hoppats på att få gå ut ur den där jävla skolan om ett år men måste istället vara kvar två år. Ibland verkligen avskyr jag mig själv och hur jag är så jävla dålig på att avsluta saker och ting. Hade jag bara varit lite smartare hade jag stannat kvar i teknik och allting hade varit lugnt.

Jag hoppas det finns utomjordingar - då kanske det finns en chans att jag blir bortförd och slipper det här livet.

humör: trött och glad
borde: vända tillbaka dygnet
frisyr: hästsvans
klädsel: jeans och myskoftan
planer: sova med hanna
vill ha: lite mer pengar
längtan: till helgen
funderingar: vad gör han nu?
personer: Hanna och pappa
avskyr: att känna mig ensam
saknar: att vara kär
tänker på nu: att jag börjar skolan snart
dåligt samvete: för att jag inte gick ut med mickis
ångest: för att skolan börjar jättesnart
åt senast: pizza!
roligt: att hanna är här
tele senast: pappa
sms senast: Stoffe
låt: "jag kan inte få upp min kokosnöt"

Jag skakar, jag skriker, jag slår, men inga tårar kommer. Jag hatar dig. Hur mycket jag än försöker förneka det, dölja det, så vet jag att det bara är du som kan få mig att känna mig hel igen. Jag känner mig så ensam, så förvirrad. Jag är ingenting utan dig. Jag vill leva utan dig men jag kan inte. Fast jag vet att jag kan leva utan dig, men jag vill inte. Jag behöver de där helande tårarna, dina armar runt mig, Jag behöver känna mig som mig själv. Jag vill inte.

I'm falling apart
I'm barely breathing
With a broken heart
That's still beating
In the pain
There is healing
In your name
I find meaning
So i'm holding on

Jag är hemma från frankrike och skolan börjar om en vecka så jag har inte direkt tid att blogga. Har fullt upp med att packa upp och tvätta och träffa alla vänner och samtidigt försöka varva ner eftersom det här sommarlovet har varit otroligt händelserikt. Men jag återkommer med bilder från la france!

Jag ska till frankrike och väskan får max väga 10kg efter som vi åker low fare flyg. Jag har ingen våg och är sämst på att måtta. Hur mycket är 10kg? 10 mjölkpaket? ... Nej nu får jag lägga ut lite kläder igen. Jag kanske ska byta väska? Bara väskan väger ju typ 5kg.

Det är lite lustigt att jag för bara några timmar sedan vandrade på Visbys krångliga små gator, att jag satt på två olika krogar med Emmeli och hennes  brorsa, och nu sitter jag här i Skarpnäck med samma gamla grenar utanför mitt fönster. På bara några timmar är jag tillbaka till asfalten, inga torra ängar som liknar Grekland eller flockar med får som står och häckar i skuggan.

Så vad har jag gjort där nere egentligen? Jag har solat och badat, bränt mig på hela baksidan av kroppen, balanserat flaskor på huvudet, målat om ett hus, varit på släktkalas, spelat kubb, gått vidare och förlorat mot två grovt seriösa lag. Jag har ätit grillat och cyklat till Havdhem, jag har träffat Sebbe och Danne en stund i Visby, jag har kolllat på två säsonger av The Hills och njutit av lugnet som bara finns på Gotland.

Gotland är fantastiskt, Emmelis familj är fantastisk. Emmelis släkt är nästan ännu bättre, tror jag aldrig har träffat en så händelserik släkt. Nedbrända hus, fulla gubbar som ramlar i trappor, backa över sin katt, vara så full att man springer naken och somnar på vägen, gängbråk och fylleceller. Underbart!

Jag sitter här inne på bloggen, som så många gånger förr, och regnet forsar ner. Men det rör mig inte ryggen för jag är hemma. I min säng. Med nivea inkladdat i mitt fjällande ansikte. Imorgon åker jag igen, men inatt är jag hemma. Och fy fan vad skönt det är.