.

Det är hemskt det här.. när man sitter hemma själv med pappa och kollar på she's the man. Alltså jag har ingenting emot att umgås med pappa, det är lika kul som alltid. Men jag menar bara... jag borde vara någon annanstans. Och jag sitter och grinar över att ingen ringer mig, att jag inte längre är med i gänget, att jag inte längre blir bjuden på fest och att jag nu mera själv måste ringa festhållaren och fråga om jag får komma. Jag ingår inte i någon grupp, jag är bara mig själv. Och det räcker väl antar jag. För vissa. Men inte för mig. Jag är ingenting utan mina vänner.

Men trots att jag sitter här och tycker synd om mig själv så ringer jag ändå inte. Och anledningen till det är att jag trivs med att bara vara jag. Att bara sitta här och äta morötter med pappa och lyssna på Alicia Keys i reklamen. Men det känns som att jag måste offra allt bara för att vara mig själv. Jag har varit lite ensamvarg nu, en eremit... för att jag behöver det. Det var längesen jag mådde så här bra. Jag behöver verkligen vila och bara vara. Sitta osminkad i en XL-tröja med "Peacerich" tryck (min pappas band).

Men att priset för mitt välmående ska vara att jag förlorar kontakten med alla utom Emmeli. På något sätt känns det inte värt det. Jag mår hellre dåligt, med alla mina vänner. Än bra, utan dem.