.

Jag har tänkt lite nu, eftersom jag inte har något bättre för mig. Jag väljer alltid den komplicerade vägen, eller den mest plågsamma vägen, eller den dramatiska vägen. Som när jag bråkar med nära och kära... jag tar åt mig så snabbt av det de säger, jag tänker inte ens genom vad det är som är sagt eller vad jag kan säga för att inte göra det hela värre. Jag bara fräser ut mig det första som dyker upp i hjärnan. Och sen när jag väl bråkar är jag så jävla envis med att inte "ge upp".

Okej det där gäller egentligen bara när jag bråkar med Jonas. Handlar det om någon annan brukar jag vara väldigt kvick på att säga "förlåt". Men det är väl med Jonas som det är värst egentligen. Eller nej Denise.. Men aja! För att komma till poängen! Jag gör mitt förhållande med Jonas så mycket svårare genom att vara så komplicerad och dramatisk hela tiden. Han kan säga något på skämt, som jag själv tycker är roligt, men bara "för att" så blir jag sur. Och förblir så ett bra tag. Sen går jag hem och tänker på hur dåligt vårt förhållande är. Hur vi bara bråkar hela tiden och hur vi borde ta en paus och bla bla bla..!

Det är som att jag utgår från "Love hurts". Jag hörde det uttrycket någon gång och sen dess har det varit mitt motto? Det är som att jag verkligen försöker hitta fel. Hitta något som kan såra mig eller som betyder smärta. Så att jag sen kan få sitta i mitt mörka hörn med deprimerande musik om brustna hjärtan och skärsår.

Men vet ni vad? Love doesn't need to hurt. Det blir vad man gör det till liksom, det är fan mitt motto!