.

Mitt hjärta känns som en sån där pumpa på halloween. Den är helt utkarvad men lyser ändå jättefint. Mitt hjärta känns tomt, men ändå fyllt med värme. För trotts att det är trasigt så har jag för mycket gott runt omkring mig för att vara broken.

Jag tror att problemet med mig är att jag väntar på att mitt liv ska bli perfekt. Att allt ska gå jättebra och allting är jättelyckligt. Men livet är inte gjort så. Det måste ju vara svårt för att man ska uppskatta de där bra tiderna. Och om jag inte är så bitter hela tiden och istället öppnar mina ögon för det som finns framför mig så kommer de bra tiderna komma allt oftare. Jag gör min tillvaro så mycket gråare än vad den egentligen är. Och trotts att jag skrattar mig genom nästan alla dagar, går jag ändå hem och deppar för att jag lever i sådan misär. Jag tycker helt enkelt om att vara ledsen. Varje blogginlägg jag skriver innehåller oftast något negativt. Jag skriver om något dåligt som har hänt eller hur ledsen jag är över att det inte är si eller så. Och jag vet inte hur många blogginlägg jag har raderat för att jag låter självmordsbenägen!

Jag har ett sånt förbannat bra liv. Men jag kan helt enkelt inte nöja mig med det. Och hur sjukt är inte det? Uppenbarligen trivs jag mer som olycklig än lycklig, uppenbarligen älskar jag att tycka synd om mig själv. Och oftast när jag skriver här i bloggen, eller i min privata dagbok, om dåliga saker vet jag innerst inne att jag överdriver så hårt och att jag är lycklig. Så varför plågar jag mig själv med att älta saker som bara plågar mig, och som sårar folk runt omkring mig. Jag mår dåligt över saker som jag inte kan släppa och jag drar med mig alla andra ner i skiten.

Förr var jag alltid så glad och redo för allt. Nöjd med mitt liv och insåg inte ens hur dåligt det var. Och nu när mitt liv är underbart, när jag har näst intill allting jag någonsin drömt om... DÅ blir jag deprimerad och kryper in i mig själv. Patetiskt är vad jag är. Men jag säger det igen; jag ska ändra på mig. Jag ska bli mig själv igen, vänta bara!