.

Att jag valde att skriva min betygsavgörande uppsatts klockan nio på en fredags kväll efter att ha spenderat dagen på ett nio års kalas med en påbörjad förkylning, är inte ett av mina stoltaste drag i livet. Jag gör samma mistag om och om igen, när det gäller skolan. Jag skjuter upp allting till sista sekund. Jag skickade in uppsatsen nu för åtta minuter sen, alltså 23.40. 19 minuter innan deadline. Jag har inte haft tid att noggrant läsa genom texten eftersom jag är alldeles för stressad för att ens gå och kissa. Och jag som vill ha MVG.

Men Cornelias nio års kalas var överraskande roligt. Jag var lite smått rädd innan eftersom jag verkligen inte vet hur man handskas med barn. Men jag tycker att jag klarade mig ganska bra. Jag var med och fixade några lekar till barnen, jag hjälpte barnen hitta allt från toalett till borttappade ägodelar, tröstade stackars Petronella och var den trygga "vuxna" när vi gick spökvandringen. Jag kände mig faktiskt ganska vuxen när små nio åringar, inklusive kaxiga Cornelia, hängde på mig när vi gick den mörka vägen upp till Åsas kolonistuga.

Jag hade glömt bort hur det var att vara barn ett tag. Men att se alla dessa lekar... jag kunde inte göra annat än att le och minnas alla kalas jag har haft tillsammans med Emmeli, när man lika hysteriskt springer fram och tillbaka genom rummen och skriker och hänger på varandra. Killarna står i et hörn och säger "Vi måste bli kladdiga i armhålorna så att tjejerna inte vill vara nära oss", tjejorna ropar "RYSKAPOSTEN!" och några stackare lägger sig på marken och låssasgråter efter att knappt blivit nuddade. De är precis som jag var när jag var nio år. Life is good.