.

buhu, som alltid tänkte jag skriva ett inlägg om hur synd det är om mig. Jag är patetisk. Mickis sms-slap fick mig att inse det. Jag tror så mycket bättre om mig själv hela tiden... att jag är en sådan bra vän som alltid finns där och lyssnar och ställer upp. Men jag gör det bara på mina vilkor. Jag är ingen bra vän. Och att inse det, och erkänna det för mig själv, är inte lätt ska jag säga er. but denial is not your friend.

och det här skriver jag nu verkligen inte för att alla andra ska säga "du är visst en bra vän" jadijadijadi.. för om alla ni tänker efter på era svåra tider.. var jag där? nej just det.