.

Usch vad hemskt. Jag sitter och läser gamla dagböcker, är inne på en från 2003 nu.

"Jag gråter fast jag vet inte varför. Jag tror att jag gråter för att jag inte vill leva."

Jag har inte ens fyllt 13 år där och har redan döds ångest? Om det är någon som påstår att jag inte har något problem måste den vara minst lika psykiskt störd som jag. Och senare i texten skriver jag "mitt liv skulle bli bra... om jag fick ett husdjur och en pojkvän. Och riktiga kompisar som jag kunde lita på!!". Och jag kan inte göra annat än att le när jag inser att jag nu har de liv jag alltid drömde om när jag var liten. Jag är ju helt klart den populäraste tjejen i klassen nu, jag har pojkvän och jag är omringad av riktiga kompisar som jag kan lita på helt och hållet. Och det har blivit så här utan att jag har tänkt på det, utan att jag har kämpat och skrivit töntiga listor på vad jag inte får göra. Allt som jag har idag har kommit av sig själv. Jag har inte ansträngt mig för att vara den jag är idag. Eller jag har väl offrat ett och annat... Aja nu lämnar jag det här ämnet innan mitt pms tar över hjärnan!