.

Fredag idag då, jag har trott hela dagen att det är söndag. Min hjärna är helt fuckad. Jag och jon gick och la oss typ 21.30 igår, helt cp. Och idag vaknade vi runt halv tio kanske, då hoppade Jon in i duschen sen var vi båda klarvakna och käkade frukost. Sen låg vi och kollade på repriser resten av dagen (det är anledningen till varför jag trott att det är söndag). Men nu är alltså Denise och några på väg hem till min moder, så ska vi ha det lite chill tillsammans. Det blir skojsigt.

Det känns så konstigt att vara här hos mamma. Jag har precis kollat genom lite gamla kartonger som har legat i min bokhylla väldigt länge, och det är så mycket minnen. Det känns som att jag är så gammal och kollar tillbaka på mitt liv som ung, som att jag kommer tillbaka till mitt flickrum liksom... Det är en sån sjukt obehaglig känsla att vara här... det är som att jag känner mig hemma fast ändå som en gäst. Jag vet inte om jag bara kan klampa in med min nyckel eller om jag ska ringa först, och ska jag plinga på innan jag använder nyckeln? Allt är så konstigt.. och nu när mamma snart ska flytta. Är det då meningen att jag verkligen ska bo hos pappa på heltid, att jag inte ens kommer ha ett rum hos mamma? Det är som att jag blev stor snabbare än någon hann knäppa fingrarna. Först levde jag loppan med att jag kunde bo lite här och var, och nu känner jag mig bara ivägen eller ovälkommen vart jag än är. Helt plötsligt har jag knappt någon kontakt med mamma och jag, pappa och mattias tjaffsar konstant. Någonstans på vägen gick det snett, och som vanligt är det antagligen mitt fel. Jag är alltid så över dramatisk och onödig.

Jag saknar mamma så mycket, jag saknar åsögatan så himla mycket, jag saknar att vara liten så himla mycket. Jag vill bara krypa upp i mammas knä och lyssna på hennes historier om barndomen igen.