.

Mitt liv måste vara en film. För det har hänt saker som bara händer på film. Som Robin Ling, hålet i toadörren, dramat kring Jonas, pauser och fruktansvärda uppbrått. Det kan inte bara vara livet, ödet, som tar mig till alla dessa spektakel. Någon har gjort mitt liv till en film. Och snart kommer allting lösa sig. För så blir det alltid i filmer. Först måste huvudpersonen möta alla livets svårigheter och sen löser sig allt, och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Visst?

Och så för att för att vrida det här till något positivt:
För mitt liv är för bra för att  vara sant. Jag har massa underbara människor, även fast jag på senaste tiden varit otroligt dålig på att hålla kontakten med alla. Men de finns där. Gamla, nya. Södermalmsskole-folk, Knorra-folk, älta-folk, Nackademin-folk, Mälarhöjds-folk (åh, underbara mälarhöjds-folk!) och folk som funnits där sen dregel och krämiga spyor. Så varför fokuserar jag bara på allt dåligt när mitt liv är fyllt med så mycket godhet? Och alla mina bekymmer är ju så pinsamt små och meningslösa. So what att jag känner att jag inte klarar skolan. Det handlar bara om att jag måste ta tag i mig själv och verkligen plugga. Istället för att bara sitta med boken i knät medan jag kollar på tv, så kan jag faktiskt bara stänga av tv och läsa i boken. Och so what att en av mina bästa kompisar strulade med Jonas, vi hade endå gjort slut. Och so what att jag inte kan släppa det. Det är jag själv som förstör genom att ständigt dra upp det istället för att bara gå vidare, och dra ett sträck över det. Och so what att jag inte ser mig själv som perfekt. Ingen är perfekt, men enligt idealen är jag bra nära. Så varför inte bara öppna ögonen och se det. Men där måste jag i för sig säga en sak till. Alla säger hela tiden att jag har så himla fin kropp, liten och smal och så hiiiimla stora bröst. GE MIG DIN KROPP! Men hallå, mitt ansikte då? Den enda komplimangen jag har fått för mitt ansikte är mina långa ögonfranser, som på grund av maskaran inte är så långa längre. Alla säger att jag borde ha bra självförtroende för alla komplimanger jag får. Men jag känner mig bara fulare. För alla berömmer bara min kropp, inte mitt ansikte. Och vad ska jag med en snygg kropp till om mitt ansikte ändå är förjävligt? Men även där kan jag ändra mig. Jag måste sluta vara så jävla rädd för vad andra tycker. Och jag måste sluta se mig själv som tjock. Fast det gör jag inte, egentligen. Det är bara det att jag kan göra min kropp bättre. Inte smalare, utan fastare. Starkare.

Alla säger att jag är så skör. Och det är så rätt så rätt. Jag överanalyserar allt. En komplimang vänder jag oftast till något negativt. Som jag precis skrev; bara för att alla berömmer mig för kroppen, tar jag för givet att de menar att mitt ansikte är fult. Det går inte att tillfredställa mig. Jag kommer alltid be om mer, eller vända det till något negativt. Och jag kommer alltid jämföra mig med andra, även om jag accepterar mina fel och uppskattar dem istället så kommer jag fortfandde jämföra mig själv.

Kanske är det de här som har gjort mig så svag. Jag försöker bevisa för hela världen att jag är perfekt och självständig. Jag försöker dölja mina känslor. Inte visa mig svag, att jag helt enkelt blivit svagare än nödvändigt. Jag vill skratta hela tiden, jag vill vara glad hela tiden. En förebild, någon som alla ser upp till. Så jag gör det. När någon eller något sårar mig rejält biter jag ihop, ler och säger att det är okej. Det var antagligen mitt fel att det blev som det blev. Och hur många gånger har jag inte sagt att jag ska ändra på mig, säga ifrån om jag blir upprörd eller sårad. Och till viss del har jag väl blivit bättre. Men jag tar fortfarande inte itu med någonting. Jag har mått som skit så länge, men eftersom det alltid har varit någon annan som har haft problem har jag lyssnat på dem istället för att prata ut om mina. Jag ser det gärna som osjälviskhet. Att jag prioriterar andra före mig. Jag ser det som något bra. Men kanske borde jag lyssna på mamma. Kanske borde jag sluta bry mig om alla andra och för en gångs skull tänka på mig själv i första hand. Kanske är det inte förrän så jag kan gå vidare med mitt liv. Hitta min väg och leva fullt ut. Utan smärtan, stenen på bröstet och allt tvivel.