.

minnen. Jag önskar att det fanns en radera-knapp som jag kunde trycka på. Så att de där minnena, som man borde glömt vid det här laget, försvinner. De finns vissa minnen som fortfarande plågar mig. Saker jag så gärna vill släppa men helt enkelt bara inte kan. Och att ständigt bli påmind om dem... det är som man blir slagen på samma ställe. Det gör bara ondare och ondare. Man tänker att snart borde det inte kännas längre, det kan inte bli värre. Men det blir värre och det känns fortfarande.
Jag vill bara kunna gå vidare, lämna det bakom mig. Men det känns som att det enda sättet för att verkligen glömma det är att försvinna från det. Lämna landet, lämna människorna och allt som har med det att göra. Och att fly från det kanske inte heller är så vettigt. Men hur ska jag kunna möta det? Jag kan inte konfrontera minnet och ta itu med det. Jag vill inte göra det. Jag vill inte behöva gräva upp det som jag så länge har försökt gräva ner. Och man säger ju att tiden läker alla sår. Och om sådär 5-10 år kommer det antagligen vara glömt. Men smärtan att nå dit är för plågsam. Jag har tappat förtroendet för andra och det är som att vad jag än gör ligger det där minnet och gror. Och det blir större och större för varje gång jag tänker på det. Det växer som ogräs. Och ingen förstår mig, Ni förstår mig inte. Ingen förstår hur ont det gjorde, hur arg jag var på mig själv och på er. Och det var inte bara de senaste som hände som gjorde mig så illa. Det är hela grejen. Och jag vet att jag inte varit någon ängel heller. Jag är medveten om mitt svek.

Allting som har hänt är som en eldklump inuti mig. De tär på krafterna att ha någonting som brinner inom sig. Allt gör så ont. Jag vill bara skrika och slåss, få ut mig alla jävla känslor som gömmer sig bakom en meningslös mur. Men jag kan inte. Jag kan inte skrika tills luften i mina lungor tar slut, för jag har ingen luft att skrika med. Jag kan inte slåss, för jag har ingenting värt att kämpa för. Så jag stänger in mig istället, slåss när ingen ser, skriker när ingen hör. Det känns som att jag har förlorat. Och ingen kan rädda den som är förlorad. Jag är så illa där ann att jag inte kan räddas. Det går inte att laga något som aldrig var riktigt helt.

Jag är bara 17! Det ska inte göra så här ont att leva, jag ska inte behöva bära på sånna här saker! Varför fick jag superkraften "Smärta"?! Jag är patetisk.

Men nya dagar kommer, nya andetag. Något att se fram emot. Det kommer bli bättre, jag kommer må bättre. Men ibland slår det till som en käftsmäll och man ligger där och undrar vad som gick snett. Eller som en örfil kanske. Det svider som fan, men mest är man bara chockad.