.

Jag vet inte ens varför jag gråter längre. Allt är så fel bara.

Jag älskar mitt liv, egentligen. Jag älskar mina vänner, och människorna omkring mig. Jag älskar hur dramatiskt mitt liv är, att det alltid händer massa spännande saker. Allt från fester som språrar ut till att mina klasskamrater skrattar åt att det är en tjej som heter Lol i en film. Jag har så många saker att le åt, till och med skratta åt, men ändå väljer jag att gråta. Eller det där med tårar är inget jag kan kontrolera över. De kommer när de känner för det. Men det är som att när jag väl börjar gråta av någon anledning, typ man slår tårna i bordsbenet och känner tårarna bränna, så kommer all annan smärta fram också. Sånt där man för längesen glömt och gått vidare ifrån. Sånt som man trodde man hade glömt i alla fall. Och sen sitter man där, och undrar varför man egentligen gråter. Men jag känner mig så  fel placerad. Jag hör hemma någon annanstans och jag känner det så väl. Jag är inte menad för de här gatorna. Jag vill bort, långt bort. Där jag inte känner någon, inte vet någonting om staden, kan inte språket. Starta om helt från grunden.
Men ändå... Jag älskar mitt liv och allt som ingår i det. Jag är säkert schizofren.

Jag vill träffa Emmeli. Hon säger alltid de rätta sakerna som får mig att känna mig så stark, så säker.