.

Så jag sitter här och pratar i telefon med min bästa vän. Vi har alla våra upp- och nedgånger och just nu verka hon vara på botten. Det är hemskst det där. Hur man verkligen försöker att hjälpa till och förstå... göra allting bättre. Men det går inte. Det är omöjligt att förstå någon annans känslor. Det är omöjligt att ge råd för vad man än säger så är det inte jag som kan lösa det. I det här läget går det inte att hjälpa till. Om jag lägger mig i kommer jag bara göra allting värre, förstöra allting ännu mer.

Det enda jag kan göra är att lyssna och trösta. Säga vad jag tycker och hålla om henne. Men det räcker inte. Hon mår inte bättre, det blir inte lättare... Så vad gör man? Vad gör man när man inser att man inte längre kan få henne att le, helhjärtat. När ens kramar inte är lika helande längre, för det är någon annans hon saknar. När det man har att ge henne inte är det hon behöver. Jag skulle ge henne allt, om jag hade makten och pengarna, allt. Men allt är inte tillräckligt. Allt är inte det som kommer lösa problemet.

Jag menar inte att jag mår dåligt över det här, som att Du inte ska få vara ledsen för då mår jag dåligt. Jag menar bara att det är så frusterande att inte kunna hjälpa till. Att inte kunna lösa allting så som jag förut kunde. Då räckte det med att jag gjorde en grimas och vi började skratta istället. Nu blir skrattet en suck. En suck av längtan till yngre dar, då allting var så mycket enklar. Simplare.

Det är som att allting börjar rasa nu. Min tillvaro, mina vänner. Alla verkar ha så stora problem, så seriösa. Så vuxna. Det går inte längre att säga ett skämt och dra ett sträck över det. Allting är för allvarligt nu för att skämta om det. Det går inte ens att tejpa över det. Det ligger kvar där ändå. under lager av sträck, tejp, plankor och hänglås. Det ligger där och äter upp oss. Blir tyngre och tyngre. Det går inte att sopa under mattan som förut. Nu måste vi möta våra problem. Attackera och slåss, tills det är löst. Men när det inte går att slåss då? När man bara måste vänta tills man helt enkelt inte har någon energi kvar att kämpa med. När det enda man kan göra är att vänta, hålla ut, tills man har glömt bort. Gått vidare. Gett upp.

Så här sitter jag nu, med min bästa vän i telefon, och känner mig hjälplös. Mina ord försvinner ut i intet och ingenting blir bättre. Så, vad gör man?