.

Jag vet inte om ni kommer bli visare av det här eller om ni ens förstår att det här faktiskt är otroligt svårt för mig att skriva. Jag vet inte ens om ni kommer bry er eller ta det på allvar. Men nu skriver jag det. Nu delar jag med mig av mitt värsta komplex, min djupaste hemlighet, min tyngsta börda.

Jag satt på tunnelbanan och funderade lite, som jag gör rätt ofta numera. Jag har varit smal hela mitt liv och kommer antagligen aldrig bli mer än "mjuk" möjligen kurvig. För jag har ätit mycket, onyttigt och motionerat alldeles för lite men jag ser ändå ut så här idag. Så egentligen har jag ingenting att oroa mig för. Men med en smal kropp kommer press. Pressen att upprätthålla den "ultimata" kroppen, att inte falla för alla frestelser och tappa det. För jag är inte mer än min kropp. Känns det som.

Det är inte roligt att vara smal. Att vara smal kommer inte utan problem. Det kommer med ätstörningar, tvångstankar och stress. Kläderna, jeansen framför allt, sitter inte bra på kroppen, rumpan försvinner, tålamodet försvinner. Man orkar inte lika mycket och man är trött. Ofta trött. För trött för att äta, för trött för att sova, för trött för att plugga, för trött för att bry sig. Plus att man tar åt sig så mycket av vad folk säger. Varje litet ord om ens kropp klistrar sig fast vid ens jässa och det är omöjligt att sluta tänka på sin vikt, hur man ser ut.

Jag får aldrig beröm för att jag kan snickra bra eller att jag kan memorera sångtexter bara genom att läsa lyrics samtidigt som jag lyssnar på låten. Jag får aldrig beröm för att jag har sådant fint leende (som jag smärtsamt har fått nu - pga tandställningen alltså) eller att jag har så djupa, förföriska, ögon.

Jag får däremot massa komplimanger för min kropp. Folk blir arga för min kropp - för att de inte har den. För att den är ultimat. Jag är smal, kort och har stora bröst och liten midja. Ibland känns det som att jag inte är mer än det. Så vad händer då om jag går upp ett par kilon?

Det komiska är det att jag hade en period då jag gick ner en massa. Jag tror det var efter att jag hade varit magsjuk och efter det kunde jag inte äta på några dagar. Så jag tappade väl en 4-5 kilon. Då kom komplimangerna igen. Givetvis sa många åt mig att äta mer och att det inte var hälsosamt det där men de sa ändå mer än ofta att min kropp såg så jävla bra ut. Så det är ju inte helt oprovoserat jag har fått detta komplex.

Här kommer då poängen i det hela: M berättade att hon började dricka/äta två matskedar äppelcider vinäger innan maten för att minska hungern och på så sätt gå ner i vikt. Det första som hände var att jag kände mig hotat. Jag har alltid varit den smala, den lilla, så vad skulle hända med mig. Jag skulle inte vara så ultimat längre. Efter det pratade jag om det med många av mina vänner. Vi diskuterade M's ohälsosamma diet och allt som har med vikt och viktnedgångar att göra. Det var då det slog mig att det inte är min kropp det är fel på.

Alltså: Varje gång jag mår dåligt av den ena eller den andra anledningen tar jag alltid ut det på min kropp. Jag får för mig att jag är för tjock, för otränad, för blek. Så jag slutar äta eller äter mindre. Jag klagar konstant, får mina vänner att sucka högt när jag lägger tillbaka chokladen i hyllan ut utbryter "jag är för tjock för sånt här!".

Det är inte min kropp det är fel på. Det är mig. Att jag vänder allting mot min kropp, skyller på min kropp, är bara ett sätt för mig att blåsa bort det riktiga problemet. Jag är inte så som jag vill vara. Jag är inte så ärlig som jag önskar att jag var och jag är inte så glad som jag önskar att jag var. Jag väljer ofta att vara ledsen eller arg. Jag behandlar andra efter humör inte efter vad de förtjänar.

Jag tror att det där uttrycket "du måste älska dig själv för att kunna älska andra" verkligen är sant. Jag kan inte helhjärtat njuta av det underbara sällskapet jag har när jag konstant tänker på i vilken vinkel jag ska sitta för att se minst knubbig ut.

Kanske var det M som fick mig att vakna, kanske var det texten Blondinbella skrev om anorexia, kanske var det Denise och min diskusion, kanske var det alla de komplinger jag faktiskt har fått för annat än min kropp, som fick mig att inse att det inte är något fel på mig. Att jag inte är tillräckligt ärlig är inte heller ett fel. Det är ett konstaterande, ett mål. Någonting jag ska kämpa för att ändra.

Att inse det här och att skriva det är en lättnad. Det är som att jag har blundat så länge för det och nu när jag äntligen öppnar ögonen känner jag mig redan bättre, redan "rättare".

Så länge jag går runt och tänker på min kropp och min vikt så kommer jag må dåligt. Plus att det där med vikt är ingenting man ska fundera på egentligen. Det handlar inte om vad man väger, utan hur det ser ut. Det går att väga 80 pannor men fortfarande se bra ut.

Jag ska försöka, verkligen försöka, släppa det här med min kropp. För jag kommer inte vara lycklig förrän jag slutar oroa mig. Jag är bra som jag är och så länge jag är nöjd med den jag är, så länge jag är stolt över mig själv, så kommer jag må bra.