.

Jag och Emmeli slog två flugor i en smäll (jag har börjat älska det uttrycket) - först gick vi till ica så jag kunde köpa toapapper och Emmeli hade chansen att gå lös på allt-för-10kr-hyllan sedan följde jag med henne till tunnelbanan. Alltså fick jag sällskap till ica och hon till tunnelbanan.

När vi hade kramats och planerat vårt nästa möta vandrade jag hemåt. Genast kände jag hur ensamt det var att gå hem själv och lite obehagligt faktiskt... Töntig som jag är började jag små springa hem eftersom alla olika scener ur alla skräckfilmer jag har sett började hemsöka mig och jag tänkte att vilken sekund som helst kommer en liten japansk unge komma framkrypandes och skrika "Hunny, I'm home!". Så jag små springer som sagt och kommer äntligen fram till porten. Trygghet! Trodde jag ja... De som känner mig väl vet att jag har en stark räddsla för sopnedkast (tack vare min kära mamma som förde vidare fobien till mig för att själv bli av med den. Lite som The Ring när man tänker efter). Så självklart när jag har slängt mig in i porten i hopp om att jag var i säkerhet ser jag helt plötsligt att sopnedkastet är öppet! Vilket odjur, eller ond kraft, som helst har alltså haft möjligheten att krypa ut! Så jag slänger mig in i hissen och mitt hjärta slår så snabbt att jag är säker på att det kommer explodera. När jag står där i hissen börjar jag tänka på den där scenen i The Grudge när en av de som dör(!) åker hiss och den där japan-ungen står på varje våning och kommer närmare och närmare. Så jag lutar mitt huvud mot spegeln och glor mig själv rakt in i ögonen för att inte se något annat än just mina ögon.

När jag kommer av den oändliga hissresan letar jag skakandes upp mina nyklar och försöker låsa upp låset och jag känner hur någonting kommer närmare och närmare mig. Självklart vågar jag inte kolla bakom mig för jag vet ju att det är då man dör. In kommer jag i alla fall, maybe there is a God after all, och jag låser snabbt upp låset på andra dörren och smäller igen den för att sedan mötas av en hall av mörker.

Men som ni märker är jag oskadd, bara lite skakig.