.

Det känns lite som att det inte är förrän nu jag verkligen har förstått det. Vi kommer inte längre sova sida vid sida med varandra, vi kommer inte hålla om varandra tills det blir för klibbigt. Vi kommer inte vakna tillsammans och åka till skolan, halvsovandes och småsura på varandra. Vi kommer inte komma in i bygghallen hand i hand och vi kommer inte byta om tillsammans.

När vi ses är det som att vi inte känner varandra längre. Vi pratar om aktuella ämnen, som familj och vänner, men ändå finns det ingenting där. Vi är som två gamla vänner som mest ses för att det är så det ska vara. För att man minns hur det en gång var och det är så fint att det är ingenting man släpper så lätt. Men nu är vi ingenting, det här är inte fint.

Och imorgon ska jag tillbaka till skolan, tillbaka till en verklighet som jag inte känner mig redo för. I snart två månader har jag gjort allt jag kan för att dränka smärtan, täppa till den eller slänga iväg den. Jag har inte haft tiden, eller tagit mig tiden, till att sortera allt och reda ut det här jävla trasslet. Vi ses och jag låssas om som att jag inte har mått dåligt. Vi säger hejdå och jag kramar dig som om du vore vem som helst.

Det är svårt att inse att vi nu mera är två individer. Vi gjorde alltid allting tillsammans och vi visste exakt vad den andre tänkte eller skulle säga. Nu har jag ingen aning längre vad du tänker på eller ens vad du gör om dagarna. Och att förlora det är ingenting man glömmer på två månader och det är definitivt ingenting man ska kväva i två månader. Så nu ska jag gå till en skola som inte längre känns som min och träffa människor jag aldrig brytt mig om att lära känna.

Jag önskar jag kunde skriva att det känns skönt att jag nu står för mitt egna öde. Det är jag som väljer vilken väg jag ska gå och det är jag som tar upp kontakten med människor. Jag lever för mig själv och tänker inte på någon annans bästa än just mitt eget. Men om sanningen ska fram så är jag livrädd för att ta mina egna beslut. Jag har alltid haft någon annan att luta mig mot och valt vägar beroende på andra. Jag önskar att jag kunde dela det här nya livet, den här nya människan, med dig. Det suger bara att veta att jag inte hade varit så här om det inte vore för dig. Det suger att jag trots smärtan uppskattar den jag är idag. Jag lever, som aldrig förr och jag lever för mig.

Det här har varit den bästa sommaren på längre. Allt har flytit på så bra och jag har träffat så många underbara människor, gjort så mycket roliga saker och varit på sådana härliga ställen. Kanske är det därför det känns så hårt att komma tillbaka till mitt gamla liv. För att jag nu i två månader har varit någon annan, någon självständig som har vågat leva. Jag vill inte komma tillbaka till den gråa och komplicerade personen jag var. Samtidigt som jag saknar exakt varje liten enformig rutin jag hade innan sommarlovet.

Jag tror att det jag saknar mest, och det som fortfarande får mig att vilja gråta varje morgon, är att vakna upp med dig liggandes brevid mig. Att se ditt nyvakna ansikte och veta att du är min, att vi är varandras och ingenting kommer emellan oss.