.

Nej nu tänker jag svälja min stolthet och för en gångs skull ta itu med tyngden på mina axlar. Det är okej att sörja det vi hade och det är okej att vara känslomässigt labil. Frågan är om jag ens orkar ta itu med det längre? Det känns som att all kraft har gått åt till att dölja det hela.