.

När du lämnade mig blev det ett tomrum. Tiden läker alla sår, det har vi alla hört. I mitt fall blev bara tomrummet så stor att jag lärde mig att leva med det. Att vara halv är ingenting ovanligt för mig nu för tiden. Det är rätt konstigt, och nästan skrattretande, hur man kan ha allting men ändå sakna just Dig. Jag är nöjd med mitt liv och allt som ingår, men ändå är det dig jag behöver när jag kommer hem och ska sova.

Till dig som kommenterade i förra inlägget:
Det är svårt att glömma någon som har haft en sådan stor inverkan på mig. Jag har en tendes till att älta problem tills jag helt enkelt inte orkar, eller har glömt bort dem. Den här bloggen är min terapi. Jag skriver ner det jag känner här, förmedlar och förklarar, för att sedan kunna släppa det och gå vidare. Under dagarna eller de kvällar jag spenderar med mina vänner har jag inga problem att se framåt. Jag brinner för att vara jag. Jag älskar att bara vara jag. Att det bara är min börda jag bär på, det är bara mig det handlar om. Jag behöver inte tänka på någon annans känslor än just mina. Men att glömma någon man delat allt med i ett och ett halv år, och som man fortfarande går i samma skola som. är ingenting man går vidare från så fort. Jag behöver tid att utvecklas och förstå vad det är som har hänt. Det får ta den tid det tar och jag kommer beskriva vägen dit, steg för steg. Deal with it.