.

Hittade gamla brev jag hade skrivit till dig när jag var som kärast. Efter att ha läst dem fick jag ont i magen. För jag insåg att jag inte bryr mig längre. Det känns som allt som hände mellan oss var en film jag såg för länge sen. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände eller hur det kändes under tiden vi var tillsammans. Jag kommer bara ihåg slutet och början. Inget av de minnena är bra heller, egentligen.

Det känns overkligt. För den jag var när jag skrev de där texterna är lika död som vi. Och det är sorgligt. Riktigt sorgligt. För jag var så stark då, så självsäker och lycklig. Jag älskade mig själv för du älskade mig. Du pumpade i mig så mycket komplimanger att jag omöjligen kunde ha dåligt självförtroende och jag klarade allt för du var ju vid min sida.

Jag önskar att jag kunde vara så där utan någon annan. Jag tycker inte om att jag är så svag och osäker att jag behöver någon som håller i mig för att jag ska våga eller älska mig själv. Men framåt går jag i alla fall och ibland regerar jag världen och ibland är jag min egna slav. Men framåt kommer jag. Så jag vet att allt kommer gå bra nu. Jag är inte orolig längre och jag saknar dig inte längre. Jag vet inte om jag har gjort det överhuvudtaget eller om det var bilden av dig jag saknade. Bilden av oss och det vi delade.

Jaja, nu är det pizza dags och jag ska äta utan att tänka för jag är så jävla bäst och snyggast.