.

Jag vet att jag har åtminstone fem vänner som jag alltid kan ringa om jag vill prata eller gråta eller bara vara tyst. Jag har även en familj som skulle gå genom eld för mig. Men ibland känns det som att jag inte kan vända mig till någon av dem. Mest tror jag att det är för att jag inte vill göra det. Vissa saker vill jag inte prata om även fast de tär på mig. Ibland gör jag det ändå och då mår jag bra. Som i lördags när Linda lyssnade.

Just nu är det så. Jag vet inte vad som är fel eller om någonting ens är fel. Jag vill berätta det för alla men jag är rädd att ingen kommer förstå. För jag kan inte prata om det. Jag förstår inte själv vad det är som händer med mig, eller inte händer. Jag vill prata med någon, med alla, men jag kan inte säga det. För jag vet inte hur jag ska säga det. Eller vad jag ska säga.

Just nu vill jag inte att Mia åker iväg. Jag vill också ta en tisdagsöl med Denise och Linda. Jag vill också sitta och fika på fåtöljen med Mickis. Jag vill vara med Emmeli och bara vara. Helst vill jag att alla ska vara samlade tillsammans. Jag vill att alla ska vara jätteglada och sitta och prata i mun på varandra och jag vill luta mig tillbaka och njuta av att jag har dem vid min sida. Jag vill att de ska märka att jag kollar på dem och vi ska skratta. Allihopa.

Sen vill jag gråta och alla ska samla sig runt mig och trösta mig. Denise ska hålla om mig, Mia ska hålla min ena hand och klämma riktigt hårt, Linda ska hålla min andra hand och stryka sin tumma försiktigt över den, Mickis ska klappa mig omsorgsfullt över ryggen och Emmeli ska pilla mig i håret. Kamma det med sina fingrar, göra små flätor eller bara lyfta små slingor och hålla i dem ett tag. Alla ska säga det de alltid säger. De rätta sakerna. De saker jag vill höra. De saker jag borde höra och de saker som är sanna.

Sen ska Mia torka mina tårar med sina tummar, Linda klappa mig över kinden med sin mjuka hand, Denise luta sig tröstande mot min axel, Mickis hämta snorpapper ur sin väska och Emmeli, åh Emmeli... Hon ska bara göra som hon alltid gör. Få mig på bättre tankar. Få mig att skratta. Och jag kommer skratta.

Men jag kommer ändå sakna den som inte finns där. Som alltid fanns där förut. Som visste att något var fel innan jag grät. Som gjorde allt det där som jag nu behöver fem personer, om inte fler, för. Jag kommer sakna det och kanske sörja ännu mer för att jag vet att det är borta, föralltid.

why can't it be the way it was,
cause you were my only, lover, and friend