.

Jag undrar när någon kommer inse att det är något fel på min hjärna och ge mig medicin...

Jag förstår inte vad det är med mig och att känna mig utanför. Eller snarare som att alla mina vänner, min familj, står högst upp på en kulle och jag försöker förjäves ta mig upp för berget av lera och kvicksand.

För det mesta är jag lycklig, det är jag verkligen och jag vet det själv. Men det krävs så lite för att jag ska känna mig krossad och helt jätteliten. Samtidigt som det krävs så lite för att jag ska må bäst igen. Det kan inte bara vara grova humörsvängningar - det måste vara någonting psykiskt. Jag behöver helt enkelt medicin, massa medicin - för jag är ju en fara för samhället. När som helst kan jag få spelat och flippa totalt - för det är ju något fel på min hjärna.

Jag skulle vilja bli diagnoserad av en psykolog. Kanske är det något i mitt förflutna som har gjort så att jag numera har svårt att lita på mig själv och ständigt söker uppmärksamhet och närhet av alla runt omkring mig. Kanske är det något som har hänt när jag var liten som gör att jag alltid vill vara störst, bäst och vackrast när jag har det sämsta självförtroendet. Och är jag inte störst, bäst och vackrast så mår jag dåligt, nästan piss faktiskt.

Eller så är det bara det: att jag har dåligt självförtroende. Att jag hela tiden jämför mig med alla andra och ser deras framgång som ett bakslag för mig.

Nej det måste vara något fel på min hjärna. Den får mig att inbilla mig att ingen tycker om mig och att alla pratar skit bakom ryggen på mig. Det är bara inbilning, Zabina. It's all in your head...