.

Det är lustigt vilken dimma jag befinner mig i för tillfället. Jag är mer aktiv än vad jag brukar vara (vilket i för sig har resulterat i att min kropp bröt ihop och jag nu ligger kallsvettig i soffan med en våt handduk över mig)  men ändå känner jag mig så bortkopplad från allt. Jag vet inte hur någon mår, på riktigt. Man får ytliga sms där de svarar "jag mår bra" - och vem säger inte det? Oavsätt hur man mår? Men jag har ingen koll. Även när jag är ute och umgås med dem är det alldeles för många för att jag ska kunna fördjupa mig i vad som händer i allas liv.

Jag har satt mig själv i en sits jag verkligen inte vill vara i. Jag är den där vännen man ringer för att hon är en del av "gänget" och jag är inte den man ringer när det händer något. Jag sitter i den sitsen där man får höra om någon extrem nyhet genom en främmande människa eller under en konverastion mellan närmare vänner. Jag har inte fokuserat på någonting den senaste tiden vilket har gjort så att jag är helt utanför kartan. Jag vet inte hur jag eller någon annan mår, jag har helt tappat mina mål och min drivkraft och det känns som jag sitter i skuggan medan alla andra är och badar i solen... Samtidigt har jag inte kraft nog att ta tag i det här. Det är som att jag har fallit så långt ner på stegen att det bara känns omöjligt att klättra upp igen.

Men allting kommer bli bättre. Mycket bättre.